Gott nytt år!

Ett nytt decennium. Förra gången det hände handlade det mest om hur man hade som roligast, vilken fest var bäst? Fokuset har förflyttats lite nu kan man säga. Nu handlar det mer om hur man på smidigast och bästa sätt kan få till nån sorts fest överhuvud taget med Arvid i släptåg. Att bjuda hem folk hit så han kan gå och lägga sig som vanligt kändes enklast. Vi valde det. Men sen slog det mig: nu kommer ju inte jag att kunna gå och lägga mig när jag vill! My GOD! Hur ska detta gå? Jag tror inte att Arvid kommer att låta bli att vakna tusen gånger under natten och sen inte vilja gå upp kl 6 bara för att det blir ett nytt år och mamma sovit extra lite. Funderar starkt på att droga honom.

Ytterligare ett oskyldigt barn hängs ut på bloggen

Arvid träffade sin kompis Ville häromdagen. Det är hans allra mest jämnåriga kompis, bara en vecka skiljer dem åt. De leker fint tillsammans genom att Arvid drar i Villes hår och Ville bankar på Arvid. När det blev dags att åka hem var Arvid så trött att han låg på golvet helt apatisk i sin stora Michelingubbeklädnad och snällt väntade på att mamman och pappan skulle få på sig sina kläder. Det har aldrig hänt förr. Enda gången han försökte protestera lite grand var när den minst lika trötta Ville försökte ta hans napp.

Första julen avklarad

Bloggredaktionen har varit julledig men är nu tillbaka igen, till er stora glädje och förtjusning.
Arvids första jul... Han visade sig vara en ganska dålig julfirare. Julens stora glädjeämne (och det julen ju handlar om) paket visade sig inte riktigt vara hans grej. Det var läskigt att öppna dem. Man ville gråta när pappret ritsch-ratschades av.
- Ja det var ett mycket obehagligt ljud. Jag förstår inte riktigt heller poängen med att slå in saker i papper. Skäms de för sina gåvor eller vad är det frågan om? För min del hade det ändå räckt bra med bara snöret, det är grejer det, kommenterar Arvid.

From all of us to all of you...

Dagens jultips

Ett bra sätt att få det att lukta mysigt granaktigt av jul är att snylta på grannen. Gör så här:

• Låt grannen köpa en gran
• Se till att granen står placerad i trapphuset alldeles utanför din egen dörr
• Öppna brevinkastet och låt det stå lite på glänt (sätt tex en liten bok emellan)
• Vips: grandoft i hela lägenheten utan att spendera ett endaste öre

Gissa min mat

Efter en underbar morgon där mamman fick gå upp kl 5.20, följt av att bli petad i ögat (japp, i ögat) sov vi lite till och sedan var det dags för mellanmål. Detta lyckades Arvid raskt förvandla till smet. Det ser lite ut som något slaktats på bordet, men lugn, sånt låter vi honom inte göra alldeles själv. För att sedan riktigt kröna den härliga morgonen passade han även på att torka av sina smethänder i mammans hår när hon stod på alla fyra under hans stol för att torka mellanmålssmet från golvet.
Nu julstäda och duscha.

Tröttfniss

Ni vet när man är jättetrött och blir så där fnissig och tycker allt är roligt? Tydligen kan bebisar (hur länge räknas man som bebis egentligen?) också få såna fnissryck. Arvid får det nämligen ibland på kvällarna när han håller på att somna. Jag trodde först att det var mitt klappande som kanske kittlades, men nej. Tröttfniss.

Fikadejt med Jollan

Arvid träffade sin kompis Joline igår på en fikadejt. Medan han kämpade för Jolines uppmärksamhet tittade hon avmätt åt ett annat håll. 
- Ja, suckar Arvid. Jag hoppas varje gång vi träffas att hon ska ha vuxit till sig och äntligen se mig. Men hon verkar mest intresserad av att äta på sin mamma. Typiskt!   













Men Arvid är inte den som är den. När han inte fick nån respons hos Joline så vände han sin uppmärksamhet ut genom fönstret istället.
- If you snooze you lose, kommenterar Arvid.

Make the yuletide gay

Dessa glada killar står utanför en leksaksbutik på Dalagatan, för att locka in kunder antar jag. Är det bara jag som är pervers eller känns Nalle Puh lite märkligt placerad där bakom Tiger? Vad säljer de egentligen där inne? Det är inte utan att man blir nyfiken.

Snööööö

Det är snö, snö, snö, snö, snööööö. Även mitt på Södermalm! Det är hårda tider för en stackars utarbetad moder. Det kräver verkligen sin otränade kvinna att tvångsploga trottoarerna med barnvagn. Axlarna! Armarna!
Vi letade efter en bebispulka igår till Arvid, vi tänkte dra runt honom i den istället och kanske åka lite i en liten liten backe, men hittade ingen! Vi var kanske lite dumma i huvudet kan man tycka som inte gick till en sportaffär utan bara till leksaksaffärer och diverse andra affärer...  men... DU RÅ! Vi gav upp och tvångsplogade istället. Arvid bryr sig nog ändå inte om hur han transporteras runt tror jag. Var han än sitter så blir det ju ändå i den tokvarma och jättestora overallen och vantar modell boxhandske. Men, kanske jag ska tvångsploga mig fram till Intersport idag? Eller, var finns bebispulkorna?

The twelve days of Christmas a'la Scrubs

Så här i juletider är det trevligt att samlas hela familjen och sjunga tillsammans. Här har jag ett förslag på en gemytlig julevisa:



On the first day of Christmas
My true love gave to me
A drunk who drove into a tree...

On the second day of Christmas
My true love gave to me
Two shattered skulls
And a drunk who drove into a tree....

Twelve beaten children
Eleven drive-by shootings
Ten frozen homeless
Nine amputations
Eight burn victims
Seven strangled shoppers
Six random knifings
Five suicides
Four beaten wives
Three O.D.'s
Two shattered skulls
And a drunk who drove into a tree...

Någon datakunnig därute?

Finns det nåt sätt att låsa tangentbordet men inte musen? Så att Arvid kan banka loss på tangenterna medan jag använder musen att surfa utan att det hoppar, öppnas konstiga rutor eller fönster, görs märkliga sökningar, eller hänger sig samtidigt?

Arvid hälsar för övrigt att:
 cccccccy00 qa>swFGN HM ,U8O LOÖÄ': NMJK 
(här lyfter han upp tangentbordet och biter lite i det så jag bedömer att han var klar där)

Snart kan jag nog bara ligga på soffan och äta praliner

Det är aldrig för tidigt att börja låta ens barn hjälpa till hemma. Arvid ska i sinom tid sköta hela hushållet har jag tänkt mig. Igår kändes som en bra dag att börja. Han är snart nio månader, det känns som han är redo. Jag introducerade honom till tvättmaskinen och han högg genast i och började ta ut tvätten. En fröjd för en moders ögon. Idag kanske han ska få dammsuga hela lägenheten? Det är ju ändå hans smulor under bordet.

Halva finns kvar i alla fall

Åh åh åh åh. Uppspelt!

Jag föll för Marabous mycket smarta PR-kampanj och röstade häromdagen på räddajulen.nu - trots att jag inte ens tycker speciellt mycket om Aladdin. Som ett alldeles oväntat tack kom denna chokladkaka i min brevlåda igår. Det är visst nån sorts ny smak. Jag lovar att snaska i mig hela själv. Ingen ska behöva bli fet på grund av mig! Sån är jag. Tänker på andra hela tiden.

Mamma Scan kanske lyckas bättre

Jag har en otacksam slyngel i mitt hem. Här har man gjort sig till och lagat pannbiff med potatismos och ärtor till honom och tycker han om det? Vill han äta det? Nej, det vill han inte. Det blev till att öppna en burk spagetti med tomat och mozzarella istället. Nu slutar jag med de här 50-talsfasonerna. Laga mat? Bah!

Arvids busy morgon

En bild säger ju mer än tusen ord (därför använder jag mig bara av 63 ord här).
Idag har vi hunnit med en hel del trots den arla timman. Vi har ätit på lite klossar och slängt tillbaka dem i hinken när de var blöta nog, gått runt runt runt med vagnen, tvångspussat på dockan, julpyntat och lekt med smutsiga skor. Typ så.

Godmorgon

Arvid och jag hade en trevlig luciafrukost medan pappan sov. Jag fick dricka mitt kaffe och läsa tidningen (åtminstone vissa delar av den) eftersom Arvid var upptagen med att läsa sin egen morgontidning.
- Blubb blubb heter den och den är rätt rolig. Fast egentligen är det är en rätt usel tidning om jag får säga det själv, kommenterar han. Aldrig rapporterar de om nåt nytt. Det är jämt samma sälar som simmar och säger swisch swosch, varje dag. Var finns nyhetsvärdet i detta? avslutar han.

Sen övade vi lite mer på pincettgreppet. Det gick bra. Små brödbitar var betydligt bättre än banan! Vad var det för idiot som provade med banan?

Tack Anna-Carin för bilden

Arvids bästa mellanmål är turkisk yoghurt. Det är fett och inte så surt. Lite som att äta crème fraiche kan man säga. Och vem gillar inte det liksom. Man kan dessutom blanda i lite av varje; banan, puffat ris... ja det är väl det vi brukar blanda i. Kanske borde jag försöka komma på nåt mer? (Men jag kan inte!)
- Förutom att det är gott är det också svalt och skönt mot huden, kommenterar Arvid. Kanske den absolut behagligaste maten att få i fejjan, fortsätter han.

Pincettgrepp, vilket löjl

Det är tydligen viktigt att barn övar upp sitt pincettgrepp. Arvids pincettgrepp behöver rätt mycket övning kan man säga. Vi övade igår på små bitar av banan som jag la i en tallrik. De skulle stoppas i munnen var tanken, men Arvid vidareutvecklade konceptet och mosade sönder dem inne i handen istället. Tallriken var ganska överflödig också märkte jag, eftersom all banan hälldes ut när tallriken vändes upp och ner. 
- Det var verkligen en härlig känsla att mosa bananen med händerna. Vilken fabulös gegga det blev! En del bitar mosade jag in i byxorna också. Eller slängde ner på golvet. Ganska många faktiskt. Kanske alla, förklarar Arvid.
- Händerna blev rätt kletiga, men det gjorde inget för jag torkade av dem på kläderna och håret, avslutar han.
Vi avslutade övningen med att bada. Kanska öva pincettgrepp på nåt annat nästa gång?

Är det det som kallas french?

Arvid har fattat det här med att pussas. Han är ett geni! (som ni vet). Ber man om en puss så kan det alltså numera hända att han känner för att bistå en med den ynnesten. Och det är inte vilken puss som helst, utan en ganska avancerad (han är ju ett geni). Han siktar in sig med den lilla munnen, gapar och när han är framme så sticker han ut tungan och gör ett litet slick.
Puss!

Dagens tips

Är ditt barn jobbigt? Trilskas det och gnäller? Då har jag ett bra tips. Upp med barnet på axlarna och vips är allt jättekul. Detta funkar i alla lägen, det senast utprovade var vid matbordet vilkten iof kanske inte var helt ultimat. Det blev betydligt svårare att äta, främst för modern, men det vägdes upp (?) av att barnet drog jättehårt i håret så fort man råkade släppa en hand (gör inte det).
Duger nu inte detta som rolighet kan leken vidareutvecklas. Om barnet lutar sig ner och försöker få syn på dig kan du låtsas att du inte vet var han är och leta lite och ropa hans namn. Då blir det ännu roligare. Så roligt så barnet måste pipa av skratt.

Var är han?

Härom natten vaknade jag och tyckte att Arvid legat länge nog i sängen mellan oss. Jag bestämde mig för att flytta tillbaka honom till sin egen säng. Konstigt nog såg jag honom inte, så jag började treva runt i mörkret efter honom och lyfte på Johannes täcke ifall han låg där. Johannes vaknade och undrade vad jag höll på med. "Jag hittar inte Arvid. Jag ska bara lägga tillbaka honom", förklarade jag tålmodigt. Men Johannes fattade inte. Han påstod att han inte låg där! Jag blev förvirrad. Gör han inte? Det var en märklig känsla att inse att jag trevade runt efter ingenting i nåt sorts sömntillstånd. Lite som att inse att allt man trott på är fel. Man skulle kunnat grubbla lite över det. Jag valde att somna om.

Finkultur

Arvid har hittat sin bästa låt på Spotify! Eftersom allt han säger är Pa så passar ju Papageno ypperligt. He likes. Han hoppar frenetiskt och pa-pa:r med i texten.
pa-pa-pa, pa-pa-pa, Papageno!
pa-pa-pa, pa-pa-pa, Papagena!
pa-pa-pa, pa-pa-pa, Papageno!
pa-pa-pa, pa-pa-pa, Papagena!

Zzzzzz

Det verkar vara så att sömnproblemet kanske löst sig. Kanske? Eller så var det en tillfällighet, det vet man inte riktigt. Lösningen var i alla fall att sitta med honom i knäet och klappa lite i mörkret, så somnade han och kunde läggas i egen säng. 
- Att det ska ta så lång tid innan de kommer på ens den enklaste av lösningar. Typiskt att man inte kunde få lite kvickare föräldrar, muttrar Arvid här i bakgrunden.

Sova? Anyone?

Hur söver man ett barn som inte längre vill vaggas i ens armar och inte heller läggas ner i sin säng?
- Meh! Armarna är ju för bebisar! utropar Arvid och tillägger att fortsättar vi med armarna kommer han att utöka sitt kraftfulla kastande från sida till sida och utbringa eskalerande sataniska vrål.
- Jag kan hålla på hur länge som helst med det, tillägger han och ser nöjd ut.
Det andra alternativet är som sagt att lägga ner honom i sängen och sen stå där och vagga lite på den och kanske sjunga en stump. Det funkar inte heller så bra längre, eftersom han så fort han hamnar i sängen ställer sig upp. Jag brukar försöka lägga en hand på honom så att han ska känna att han ska ligga stilla, ibland funkar det, men när han verkligen inte vill ligga ner kan man ju inte pressa ner honom med våld.
- Meh! Först är ni glada för att jag lärt mig stå och sen får jag inte stå! Är ni inte kloka, fnyser Arvid och fortsätter;
- Förresten borde ni inte valt en säng med utmärkta dra-mig-upp-spjälor runt om ni inte vill att jag ska använda dem. Lös det här nu, sova måste jag ju, avslutar han och ser ytterst ohjälpsam ut.

VAD kan det vara?

Jag har köpt världens bästa julklapp till Johannes! Verkligen. Den bästa! Jag är helt enkelt den bästa tjejen man kan ha!

Är det tacken?

Ständigt pågående konversation mellan mor och son

Arvid: Pa!
Jag: Pa!
Arvid: Pa!
Jag: Pa!
Arvid: Pa!
Jag: Ska du inte säga ma istället? Ma!
Arvid: Pa!
Jag: Ma-Ma!
Arvid: Pa!
Jag: Maaa-maaa
Arvid: Pa-pa-pa
Jag: Ma-ma-ma
Arvid: Pa!
Jag: MAAAA-MAAAA!
Arvid: Pa!

Dreggel deluxe

Sen den lilla tanden började titta fram har Arvids dregglande eskalerat till oanade höjder. Det är ingen hejd på det hela. För att inte vara helt plaskvåt hela dagen bär han haklapp. Denna måste sen hängas upp på ett element och torkas när det sovs. Förhoppningsvis sovs det tillräckligt länge för att den ska vara fit for fight igen sen. Vi har nämligen bara tre stycken eftersom det inte finns några bra sorter i butikerna. Det är konstigt.
Det här med dreggelhaklappar måste ju vara nåt som många behöver. Fleecebaksida är the shit har vi märkt. Varför säljs det då knappt? Det enda som finns i butik har plastad baksida och de ställer sig rakt ut som en sorts halskeps, inte bra. Man skulle ju kunna tänka sig att butikerna skulle testa sina produkter så att de är bra, men nej, bara man köper dem så är de väl nöjda.

Arvid Bulldozer

Nu har vi kommit dithän att sonen drar sig upp och står överallt där det finns lämpliga saker att hålla sig i. Det kan vara allt från en ostädad toalettstol (neeeeeej, städa städa) till fönsterbrädan i vardagsrummet. När man drar sig upp hittar man också många nya roliga saker man kan pilla på. Blomkrukor, kul att dra ner i golvet.
- Javisst. Nån annan dammsuger sen. Såna bagateller kan man inte bry sig om, förklarar Arvid.
- Lampor, samma där. Ner ska de rackarna, fortsätter han.
Mamman kastar trasiga bitar och pappan tejpar fast lampan i fönsterbrädan (= barnsäkra?). Telefonen! Oj vad kul det är att trycka på den. Lampor lyser och man kan få den att ringa till sig själv. Detta vill han ägna hela dagarna åt. Han är mycket arg och upprörd över att han inte får det.
Han kastar ner alla leksakerna på golvet och sen vill han inte sätta sig ner och leka med dem. Sitta? Nej just det, vi jobbar ju inte så. Han står och tittar lite på det som ligger på golvet och är missnöjd att han inte når dem, sen känner han plötsligt att han måste vidare. Han kastar sig framåt, utåt. Nya mål. Nåt annat att dra ner. Mycket att stå i för en liten bulldozer.

Tand i sikte!

Äntligen! En liten, liten pigg tittar fram i underkäken (Arvids, inte min). Han kommer inte behöva börja skolan alldeles tandlös och vara tvungen att äta mosad banan hela livet. Hurra. Nu hoppas vi bara att han inte biter mamma i tutten... När jag tänker närmare på det så ska vi nog sluta amma helt och hållet snart.

Dagens gnäll

Igår köpte jag en overall till Arvid. Han har storlek 74 så jag tänkte att jag var smart när jag köpte 80 så han skulle kunna ha den hela vintern. Jag tyckte att den såg lite stor ut, men tänkte att det mest var fluff. Stackars Arvid. När jag provade den på honom hamnade hans skrev 10 cm för högt upp, benen nådde knappt ner där de skulle vara och det fanns nog med plagg på sidorna för att stoppa ner en kille till. Nu måste jag ju försöka byta den och den fanns inte i 74 där jag köpte den. Jag orkar göra ett utfall känner jag, inte fler. Lat och trött. Och så har jag ont i halsen också. Och man får inte äta Esberitox när man ammar (även om man bara ammar lite lite lite). Typiskt.

Trollsås?

Alltså! Trollsås? Vad är det för efternamn egentligen? Vem heter så? (nån sorts sportgubbe har jag förstått) Hur gick det till när man i bestämde sig för att ta det namnet?
"Hmm.. jo.. vi ser ju lite ut som troll i familjen och så gör ju mor Stina den där jättegoda svampsåsen... Trollsås! Ja så bra Per-Arne, det tar vi! "
Humor.

Barnkläder på nätet?

En fråga: Var köper man bäst barnkläder på nätet? Var handlar ni? Jag känner inte till så många ställen och tar gärna emot bra tips.

A little stroll down memory lane

Igår satt jag och tittade igenom alla bilder vi tagit på Arvid. Det var roligt och jag förstår ju att ni bloggläsare såklart delar min entusiasm. Så, för att glädja er alla tänkte jag dela med mig av några bilder från Arvids första skälvande tid. Här är han en vecka gammal, det är första dagen med napp. Tummen upp för napp, säger Arvid.

Här har morbrorn kommit för att hälsa på nyfödingen. Vi har en liten fetisch för bebisfötter i vår familj och morbrorn kunde såklart inte slita sig från de pyttesmå söta, löjligt mjuka och runda fossingarna!

Här har Arvid, 3 veckor gammal, till slut fallit i en utmattad komasömn på mammas arm efter en särdeles lyckad skrikfestival. Mamma pustar ut och vågar knappt röra sig. Sitter stilla tills armen domnar och/eller bebis vaknar. Vilket som nu kommer först.

Evil baby

Denna bild som jag hittade i kameran oroar mig något. Kameran ljuger inte som vi alla vet. Vad är det för onda planer han smider? Bör jag oroa mig? Är det Rosemary's baby jag har här i hemmet? (Jag trodde han var min, men å andra sidan var jag nedsövd när de plockade ut honom så vad vet jag.)

Project Runway-vinnaren 2032?

Arvid visar tendenser som oroar pappan något. Det bästa han vet är blingiga smycken. Ser han en fin klocka på en arm öppnas direkt den lilla munnen och börjar målmedvetet röra sig mot målet. Det ska smakas, dregglas, undersökas och tittas. Det samma gäller för dinglande halsband, eller stora hängande örhängen och blanka fina ringar. Den lilla munnen öppnas och kroppen åker gapandes framåt mot målet. Han är som en liten skata som går direkt på bling blinget.
- Jamen jag är ju svältfödd på dylikt prål. Min egna moder bär ju bara små fisiga örhängen och hennes klocka har inga batterier och ligger i en låda. Klart man tar chansen när den ges, menar Arvid.
Han intresserar sig även för fina mönster på tyg. En kudde, en gardin, en tröja; han vill känna, smaka och titta på det fina mönstret. Kanske även vifta runt lite med det för att utreda hur det rör sig i luften. Man kan reta pappan hur länge som helst med att måla upp hur detta överskridande av normer för hur man får uttrycka sitt kön kommer fortsätta.

Arvids nya bil

Vi har till slut gett upp och köpt en gåstol. Den "hämmar den motoriska utvecklingen" tydligen, men mammans rygg krävde det. När pappan kom hem med den igår kväll blev Arvid först jätterädd. Han ville  inte titta närmare på den och absolut inte sitta i den där läskiga grejen. Han blev stel som en pinne och gnydde av skräck. Det kändes som ytterst väl spenderade 400 kronor tyckte vi.
- Usch, den var som ett monster. Men det var ju mörkt ute och jag var trött och så där, förklarar Arvid bort det hela idag.
Idag har vinden som tur är vänt. Arvid har susat fram hela morgonen i sin nya bil, och det är en frihet utan dess like, både för honom och för mamman.
- Ja, jag förstår inte varför jag tramsade så igår. Det här är ju underbart! säger Arvid.

Banta med Arvid

Gör som Arvid och du kan gå ner 5 kilo till i sommar. Hans trick, som han är villig att dela med sig av till er bloggläsare, är att aldrig äta upp maten. Man ska alltid lämna lite kvar. Hur mycket man lämnar spelar ingen roll för den här dieten. I Arvids fall ratar man helt enkelt den sista skeden med mat. Det är så himla märkligt. Han kan ju inte veta att det är den sista, men just den skeden vill han inte ha. Allt som oftast sitter jag där med en sista sked som han vägrar ta. Konstigt.

Put the baby in the låda

Här kommer ett tips till alla er trötta mödrar där ute som ständigt och jämt måste gå böjda, hållandes i små händer och traska fram och tillbaka i lägenheten:

1. Dra fram korgen med leksaker i
2. Häll ut leksakerna
3. Sätt barnet i korgen
4. Håll i korgen så att den inte välter (viktigt)
5. Vips så står barnet på egen hand och kan sätta sig och resa sig om och om igen alldeles själv.  Dessutom kan det gnaga på kanten. Perfekt.
6. Som grädde på moset, släng i någon leksak som barnet kan skramla med så är saken biff. Alla glada, long time.

Hur gör fotograferna?

Arvid träffade sin kompis Signe idag. Jag ville ha en fin bild på dem tillsammans, men det var inte så lätt. Vi la dem på sängen. Först kastade sig Arvid över Signe med oklart motiv, vi fick lyfta bort honom. Sen låg de och sparkade och skrattade så att det bara blev sudd i kameran. Sen drog Signe upp tröjan och tittade kärleksfullt på Arvid medan Arvid tittade kärleksfullt på lampan.

8-månadersbesiktning avklarad

Idag har vi varit på 8-månaderskontroll på bvc. Arvid var trött och jag tänkte att det här blir inte kul, men han piggnade omedelbart till i väntrummet när han såg att det fanns andra barn där. Två små söta tjejer. Han valde genast ut en tjej och tog sig överlyckligt fram till henne och gjorde glada tjo-ljud och försökte ta på henne och dra henne i kläderna ända tills hon slog honom med en plastbil i huvudet (hon var nog lesbisk). 

Sen är ett av dessa påståenden sanna:

1. Sköterskan häpnade över Arvids framstående intelligens och motoriska duktighet och ropade in alla andra sköterskor som flockades runt honom och sa ååååh och aaaah och berömde mig för att ha lyckats frambringa ett så fabulöst barn.
2. Jag själv föreslog för sköterskan att Arvid måste vara det smartaste barnet på bvc.

Försök till nedvarvning på kvällskvisten

Scen - vardagsrummet.

Jag: Kom och sitt lite i soffan hos mamma nu.
Arvid: Ja vad mysigt.... Eller?!...Pappa! *kravel kravel*
Jag: Ska du gå till pappa istället?
Arvid: Ja! *kravel kravel*
Pappan: Hej grisen. Ska du sitta lite med pappa?
Arvid: Ja! Eller vänta! Där är ju soffkudden! *kravel kravel*
Pappan: Ska du titta lite på kudden istället?
Arvid: Ja! *kravel kravel*
Pappan: Var kudden fin?
Arvid: Ja. Fast vänta.... mpa! *kravel kravel*
Pappan: Sa du lampa? Vad duktig du är!
Arvid: Ja det hörde du väl!? Jag känner att jag måste...fram till...golvlampan och skaka på den *kravel kravel*
Pappan: Okej, men jag håller fast den lite så du inte har omkull den.
Arvid: Okej. *skak skak*
Pappan: Försiktigt!
Arvid: Varför då? Du är dum. Mamma! *kravel kravel*
Pappan: Ska du gå till mamma nu?
Arvid: Ja! *kravel kravel*
Jag: Kom då. Vi kanske ska titta lite i boken om Bobo?
Arvid: Ja!
Jag: (öppnar boken, börjar läsa)
Arvid: *kravel kravel*
Jag: Vad är det nu då?
Arvid: Kolla. Där är ju datorn! Måste...banka...på....den! *kravel kravel*
Jag: Nej, inte datorn.  *flyttar den*
Arvid: Jo! *kravel kravel* Men, kolla där! Fjärrkontrollen! Måste...bita...på...den! *kravel kravel*
Pappan: Nej, inte fjärrkan. *gömmer den*
Arvid: Jag såg nog var du la den... *kravel kravel*

osv.

Trött? Jag?

Sonen tycker att man ska vakna ett gäng gånger nattetid. Det är tyvärr så vi jobbar i den här familjen.
- Ja. Jag tycker att de bör väckas åtminstone en gång varje timma. Jag kör stenhårt på Guantanamostilen, menar Arvid.
Det är den jäkla nappens fel. Den ramlar ut! Man sover i godan ro utan napp hur länge som helst, sen märker man helt plötsligt att den trillat ut. Då vill man ha den. Man måste man få den! Var är den? Varför har jag den inte i munneeeeeeen? Upp flyger mamman, trevar runt i mörkret efter nappen, ploppar in den och sen sover vi vidare. Detta upprepas kanske fem gånger per natt.
Ibland kan man inte kan somna om fast man erbjuds både napp och klapp. Man gråter och gråter väldigt hjärtskärande (Arvid, inte jag). Bara amning hjälper, trots att klockan är 3. Detta är dessutom ett nytt trevligt påfund. Så här höll han inte på och tramsade för några veckor sedan. Vi ammar och somnar därefter om. Men, amningen har gett honom lite energi så nu orkar han vakna och småpipa kanske var tjugonde minut. Det är härligt så där på småtimmarna. Mamman får stappla upp, klappa lite, och därefter försöka somna om. Vid 5.30 är det sen dags igen. Hjärtslitande gråt, följt av amning. Sen kan vi då rakt inte somna om nåt mer. Mamman för att Arvid ligger och sparkar henne  i magen och rumlar runt i sängen och slår henne i ansiktet (klappar?). Arvid för att han är stinn på tuttsocker och vill upp upp upp. Vi går upp och riktigt känner hur härligt det är med barn.

I feel so used

Jag läste just lite i en bok om småbarn. Det stod om de plötsliga ryck i den motoriska utvecklingen som barn gör. Plötsligt kan de bara nåt nytt och rasande fort går det. Jo tack. Det är lite synd att det sunda förnuftet inte tar samma plötsliga hopp. Det skulle underlätta. Men i Arvids fall går det till som så att man struntar i att lära sig föregående stadie färdigt. Man vill vidare, så man rusar på och kan därmed ingenting tillräckligt bra och måste således få hjälp med allt.
- Ja? Det är väl det mammor är till för? Vad är problemet? Det finns ingen som helst anledning att finslipa något så meningslöst som rumpsittande om du frågar mig, förklarar Arvid.
- Åla kan jag också, så nu tänker jag inte förnedra mig med att ligga och kravla på golvet nåt mer. Jag kräver att få stå och gå som alla andra i den här familjen, skriker han. Nu är han riktigt uppretad. 
Jaså kräver du det? Tur att du har en sån snäll mamma då. Tänk om han visste hur extremt mycket han skulle slå sig om jag inte passade upp på honom hela tiden. Jag ägnar större delen av varje dag åt är att låta min kropp vara Arvids redskap. Jag är hans klätterställning och hans säkerhetslina. Han drar sig upp med hjälp av mina kläder, mitt hår och mina händer. Sen står han och är jättelycklig och exempelvis bankar på tv:n. Bank bank bank. Han får göra vad som helst så länge det inte är farligt. Jag har gett upp. Banka på. Jag sitter där med armarna utsträckta och väntar på min insats. När som helst måste jag rycka in om jag inte vill att han ska slå tinningen i ett vasst hörn. När som helst släpper han helt plötsligt taget och vill gå lite åt ett annat håll. Kanske till bokhyllan och slänga ut alla sina böcker på golvet? Det var ett tag sen. 

Nu har vi motat svinis i grind

Nu är sonen vaccinerad mot grissjukan! Det krävdes bara en timmas väntande i cirkusartat högljutt väntrum med södermalms alla (?) barn födda feb-mars. En migrän senare så är vi hemma igen. Mission completed.

Äta vagn? Kittlar dödsskönt i kistan

Arvid gillar att krypa runt och kolla på saker i lägenheten. Helst av allt vill han åla ut i hallen, fram till vagnen och ligga där och ta på hjulen för att sedan stoppa händerna i munnen. Det tycker inte jag är det mest exemplariska beteendet, så jag brukar försöka stoppa det illa kvickt. Jag lyckas inte alltid. Han verkar dessutom tyvärr immun mot dessa kommandon:

• Nej, Arvid!
• Inte vagnen!
• Du får inte!
• Kom!

Jag vet inte hur många gånger jag tar bort honom från vagnen varje dag, men det är många. Ibland hinner jag inte. Mitt hopp står nu till att det finns någon ny forskning som visar att bakterier och trottoarsmuts är jättebra för barn att äta och att det är helt ok att slicka på vagnar och/eller pappans skor?

Nu ska han jädrar i mig knytas fast

Jag trodde väl det. Det blåa på himlen var en morgonillusion som så klart försvann så fort vi kom ut på trottoaren med vagnen. Vi hann i alla fall med en rask promenad på 30 minuter där mamman kunde avreagera sig med arg musik i iPoden. Sen började Arvid åla runt i vagnen (trots att han hade massa leksaker och inga vantar så att han kunde plocka med dem) och vi fick gå hem. Jag ska sätta tillbaka selen på vagnen idag, det här funkar ju inte. Är gråt bättre än ålande? Jag återkommer i frågan.

ORÄTTVIST att Johannes bara får vara pappaledig under våren och sommaren

Det är inte kul att vara hemma när det är mörkgrått och blött ute. Man skyndar sig ut små små svängar för att sedan fort komma inomhus igen. Vi går till affären, dit måste man ju gå. Eller så småspringer vi i regnet till tunnelbanan för att åka någonstans och träffa någon på en fika, men det är det enda. Tur att Arvid har de där d-dropparna, för annars skulle han omedelbart få... vad det nu är man får av brist på solljus. Jag kanske ska ta en slurk själv? Men idag! Idag ser man lite blått! Det är nästan så att man kan tro att det vore trevligt där ute. Men bara nästan, det är ju ändå november. Det är nästan så att man känner att man skulle gå en lång promenad. Förhoppningsvis kan Arvid tänka sig att samarbeta och inte köra sin nya vagnstil: att åla sig runt på mage så mamman måste tvångsvända på honom ungefär varannan meter. Inte så avslappnande promenad.
- Nä, det är det inte va? Hahaha, frustar Arvid förnöjt och tycker att han har lyckats.
- Ja det gäller att hitta på nya sätt att driva mamman till vansinne. Man måste vara kreativ, förklarar han.

Sitta? I don't think so

Vi har ett problem. Arvid visar tendenser att bli som sin mor. Det kan ju tyckas vara bra och trevligt på de allra flesta vis, men inte just här. Jag lärde mig att stå innan jag kunde sitta ordentligt. Detta med raklång bakåtramling och huvudslagning som följd. Jag slog mig så till den milda grad att föräldrarna fick lov att förnedra mig med att bära tyghjälm. Nu lutar det alltså åt att att Arvid samma väg ska vandra. Han vill fortfarande inte sitta. Han ramlar åt sidan efter ett tag och vägrar att sittträna.
- Sitta är tråkigt, I'm not gonna do it. Stå är roligt, så får det bli. Så enkelt är det, förklarar Arvid sitt beteende.
Mamman tycker att det vore trevligt om man kunde ägna dagarna åt något annat än att vakta så att han inte ramlar och slår sig när han står och gnager på möblerna alternativt traska runt runt runt i lägenheten hållandes honom i händerna. Han borde öva mer på att sitta!
- Ja det verkar hon helt besatt av att jag ska göra. Hon tvingar mig ett par-tre gånger om dagen. Men då spjärnar jag emot och kastar mig istället bakåt. Hahaha. I'm not gonna do it! Sitt själv om det nu är så himla roligt, fnyser Arvid föraktfullt.

Det är det här som kallas kärlek

Jag kan inte gosa mig färdig på Arvid. Han är så söt och så liten. Jag pussar och kramar honom hela dagarna, men blir aldrig nöjd. Å han är så söt. Jag vill klämma! Särskilt när jag håller runt de smala små armarna. Då vill jag klämma jättehårt. Oj vad jag vill klämma. Och när jag kramar vill jag krama jättehårt. Inte lite lagom hårt, utan galet hårt. Jag vill ta i så mycket jag kan. Jag får hindra mig själv genom att liksom bita mig i kinderna lite grann. Sen kramar jag fint och snällt eftersom jag trots allt inte är en galen mamma. Eller?

Säg att det inte bara är en fas

Idag har Arvid varit ett under av självständighet. Han har varit extremt lätthanterlig, vilket ju är det ultimata och korrekta beteendet för alla barn. Han har krupit (krypit?) runt runt runt hela morgonen och lekt med sina saker nästan helt utan gnäll och krav på hjälp. Hoppas verkligen att detta är början på något bestående!
Arvid: He he
Jag: Va? Vad menar du med det?
Arvid: Inget. He he

Filmfestivalen kan inledas!

Vi försökte se på film ganska många kvällar i rad precis när Arvid var nyfödd. Vi hade ett helt gäng filmer som vi fått av min bror. Han tänkte att jag kunde se dem när jag var hemma på dagarna. Snällt tänkt, men det gick ju inte. Barnet störde ju. Alltså tänkte vi se film på kvällarna istället. Barn sover väl då? Hahaha. Jo. Det tog en veckas filmtittarförsök, stört av långa ihärdiga skrikavbrott, innan vi fattade att det här går ju inte. Ingen idé. Sen dess har vi inte sett en enda film, och det var snart åtta månader sen. Jag har ingen aning om vad jag missat under den tiden? Nåt bra?
När Arvid äntligen började sova på kvällarna tänkte vi att nu, nu kanske vi kan se en film. Men nej. Mamman var för trött för att vara kapabel att hänga med i handlingen. Men nu! I november! Nu har vi sett en film! Det var fantastiskt trevligt och måste göras om snarast bestämde vi. Kanske till och med en bio? Har ni tips på lämpliga filmer emottas de tacksamt. Inga svåra filmer så klart, vi måste ju ge den trötta mammahjärnan en chans. Lätta och roliga ska det vara, och inga riktigt läskiga - då blir jag traumatiserad.

Måste...... veta..... gradantalet

Det har varit lite som en otrevlig magstafett här hemma. Johannes håller på att avsluta loppet och snart är vi klara. Det började med att jag var lite sjuk, men inte så himla farligt. Kanske lite feber, men jag vet inte så noga. Sen smittade jag uppenbarligen ner Arvid, som i sin tur smittade ner pappan. Detta leder oss osökt in på ämnet "män som är sjuka". Det fenomenet känner vi ju alla till. De blir ju så sjuka stackarna! Detta kan man som man hantera på olika sätt. Johannes valde strategin håll-järnkoll-på-temperaturen. Han var lite besatt kan man nog säga. Min temp var det ingen som brydde sig om, jag var ju inte så sjuk (?). Arvids temp tog dock pappan regelbundet.
- Ja det gjorde han och här vill jag inflika att jag önskar mig av hela mitt hjärta en örontermometer i julklapp. Det här vill jag aldrig mer vara med om. Min lilla lilla stjärt! utbrister Arvid.
Men åter till besattheten. Johannes hade 38 grader rätt ofta fick vi veta. Och han kollade verkligen. Han nådde nog sin kulmen igår kväll när vi satt i soffan. Han höll på att berätta något, men tystnade plötsligt. När jag undrar varför han inte fortsätter ser jag att han stoppat in termometern i sin mun. Mitt i en mening! Han kände alltså att han omöjligen kunde avsluta det han sa. Nej, det gick då rakt inte. Tempen måste tas. NU. Intressant beteende.

Male bonding

Om man ser sin son krypa närmare sin pappa i sängen och lägga sig tätt intill hans rygg som en liten liten sked bakom den stora stora skeden, då är det gulligt. Om man sen ser sin son ta sin lilla lilla hand och krafsa lite på den stora stora ryggen, då är det jättegulligt.

Hoppas på flip flops till imorrn

Boot campen är visst inte riktigt över än. Tjejerna jobbar på. Men det är betydligt mindre ansträngande kan man säga. Lite som ett.... stövlett camp... typ.

Frisk? Inte frisk?

Idag verkar han må bra, men han äter knappt nåt. Det är lite jobbigt. Och trots att han är glad och pigg så kräktes han nyss upp den fruktpuré jag till min glädje lyckats peta i honom. Lilla känsliga magen. Blåbär i håret är som en sorts inpackning va? Nu dröjer det nog inte innan han får ett rejält hårsvall.

Man kan i alla fall se på leken att han mår bättre. Detta är det skick i vilket han lämnade sin tygdocka när han lekt klart med den. Detta är icke ett verk av kraftlös man:

Får man hoppas på en dag till? Inte va?

Ikväll fick jag hålla på att natta Arvid i timmar utan framgång. Han är alltså frisk nu verkar det som. Back to old habits. Skönt. Eller? Det här med småsjukt barn är kanske inte så dumt ändå. Han var så lätt att ha hand om idag när han bara var lite hängig. Så extremt gosig och stillsam. Mamma var bara bäst och snällast. Han ville mest bara ligga i mammas knä (vilket var väldigt mysigt) och bli klappad tills han somnade (vilket tog ungefär en sekund).

Combat boobs

Igår var det inte många droppar vätska eller mat som vi lyckades truga på den febriga Arvid. Hade det inte varit för att vi ammar lite fortfarande hade vi säkert varit tvungna att åka till sjukhuset med honom. Uttorkning ska man inte leka med. Stackars brösten. Just när de trodde att de snart skulle få vila och återgå till att bara finnas till, blev det stenhårt boot camp. Jag sa till dem: Come on girls, we've got a baby to save here. Roger that, sa de och började jobba utan minsta gnäll. Arvid blev inte uttorkad och idag mår han mycket bättre och brösten har förstått att boot campen är slut. Tur det, för de orkar inte mer nu.

Arvid firar fars dag

Arvid började fira fars dag redan igår kväll vid halv tio med kaskadkräkningar i sängen och vidare på hallgolvet och pyjamasen. Vi tvättade och tröstade och vaggade och vyssjade. Därefter fortskred festligheterna med feber, mycket gråt och lite bajs också. Vi tröstade och vyssjade. Vi firade faktiskt hela natten, ingen sov särskilt mycket. Det var trevligt anordnat av Arvid, tyckte Johannes, att lyckas samla hela familjen kring festligheterna på det här sättet.
- Ja, kan man inte rita en teckning får man hitta på nåt annat, som Arvid uttryckte det.
Idag har han fortfarande feber, men verkar må mycket bättre. Lilla lilla grisen. Och det stackars mammahjärtat.

O, gamla klang och jubeltid

Igår kväll var det en spelning på Kägelbanan som hade varit jättekul att gå på: The Dead Weather. Ett band bestående av bland annat Jack White från White Stripes och sångerskan från The Kills (mitt bästa band). I en annan tid hade jag känt till det här innan biljetterna tog slut. Jag hade dessutom gått dit. Nu känner jag att det nog var lika bra att jag inte hade några biljetter. Jag går ju och lägger mig halv elva senast för att sova min utmattade sömn. De hade säkert inte slutat spela förrän vid 12-tiden. Hur hade det gått?

Vad begänsad jag känner mig nu. Och rolig.

Skönt med lördag och att kunna sova ut

Imorse vaknade Arvid klockan fem. Han ville inte somna om trots ihärdiga försök av trött moder.

- Nej, jag var ju vaken för bövelen, säger Arvid.

- Det är upp upp upp upp som gäller då och det vet hon mycket väl om. Jag har väldigt mycket att stå i, fortsätter han.

Vi gick således upp. Tände en lampa i vardagsrummet och satt där och led (jag, inte han). Ingen annan av grannarna på gatan var vaken. Det var kolsvart ute och i alla fönster likaså. Det kändes lite ensamt. Arvid kravlade runt på golvet bland sina leksaker och var superglad. Jag försökte se till att han höll sig nöjd och satt samtidigt och zombietittade på några tråkiga program på tv. Man får liksom ta vad som bjuds klockan fem på morgonen. 

Sen händer något underbart. Tinky Winky, Laa-Laa, Po och, vad nu den sista heter, dyker upp på tv:n. Teletubbies! En riktig mamma-saver.

- Ja herregud, det är världens absolut bästaste program! Det bästa är när de tultar omkring. Eller när de tittar fram bakom kullarna och säger "hej hej". Jag älskar det!. Jag kan inte låta bli att göra höga glädetjut då, förklarar Arvid.
Sen gick vi och la oss. Tyst tyst tyst för att inte väcka pappan. Efter en timma var det dags igen. Då fick pappan gå upp och mamman sova.

Plötslig grötvägran

Helt plötsligt är det inte gott med gröt längre. Gröt är skit. Man vill inte ha. Man vill gråta när den dumma gröten kommer mot munnen. Det går däremot bra om gröten maskeras med gottigt fruktmos. Men eftersom förstagångsföräldrarna har hört att det ska man inte göra - då vill barnet bara att allt ska smaka sött och gott sen - så gör vi det inte så ofta. Istället trugar vi, testar olika grötsorter och lockar och distraherar med leksaker så att det skrattas, då kan man lirka in lite gröt. Jag förstår inte detta. Det enda jag kan komma på som anledning är att den dyra lyxoljan från Italien som vi använt på gröten för att Arvid ska tjocka på sig är slut. Nu använder vi en mer vanlig, fast fin, olja.
- Ja men herregud, jag kräver väl lite mer finess på min mat än så, snäser Arvid. Här har jag tex hittat en olivolja med tryffelsmak. Den kan jag tänka mig, om de nu tänker fortsätta förvägra mig direktimport av exklusiva sorter, fortsätter han.

En trevlig dag helt enkelt

Det har varit en lugn bloggdag idag. Fansen har oroat sig och samtalen har strömmat in. Vad har hänt, undrar ni. Är jag kanske ledsen att jag inte blev nominerad till årets mammablogg? Hm, nja, förvånad beskriver nog sinnesstämningen bättre. Jag tycker ju själv att min blogg är väldigt intressant och rolig och att den är väl värd alla möjliga priser. Men, trots detta nederlag har jag haft en fantastisk dag:
Först sovmorgon eftersom Arvid åkte till jobbet med pappa för att visas upp och gullas med. Sen lång dusch (där jag var den enda i badrummet) och lugn frukost (där läsning av tidning var möjlig). Sen en timmas helkroppsmassage, ett definitivt måste för den trötta och utarbetade småbarnsmamman då och då. Keep presentkorten coming. Därefter åkte jag och hämtade Arvid som där och då raskt beslutade sig för att vara intensivvaken hela resten av eftermiddagen och kvällen med tillhörande krav på underhållning.
- Ja. Hon ska inte tro att hon kan lata sig hela dagen. Det blev hon nog minsann varse idag, förklarar Arvid och hånskrattar lite grand. Jag var rätt gnällig, tillägger han och flinar nöjt.

Narkosläkare on call?

Vad gör man när man känner sig lite hängig, frusen och trött? Inte sjuk nog att vara sjuk alltså. Jag har beklagat mig över detta för människor i min omgivning som visat sig vara illvilliga personer ute efter att plåga mig. Detta är deras tips:

• Gå och lägg dig och vila lite eller kanske sov. Det är viktigt för återhämtningen.
• Sätt dig och läs lite i en bok och drick te. Te är bra mot det mesta.
• Ta ett långt, skönt bad med alla badprodukter du har. Det är lite lyxigt och skönt.
• Lägg dig i soffan med en varm filt över dig och kolla på en film. Det är mysigt.

Ingen tipsar om hur man får ett litet barn att sova i ett helt dygn så man kan ägna sig åt deras tips i fred. Narkos, är det lagligt? Kan jag utföra det själv? Eller kanske det är enklare att lite raskt uppfinna en tidsmaskin som kan ta mig tillbaka till en tid när detta var möjligt. Samma tid då man inte behövde concealer under ögonen och pratade om saker som vilka filmer som gick på bio. Those were the days. När var det nu igen? Ja! Just det. Förra året!

Känsliga läsare varnas

Om man vid blöjbyte upptäcker att det ligger ett långt mammahår i rumpan på barnet och tar bort det bara för att märka att det kommer inifrån och måste dras ut, betyder det att:

• man borde ha bättre uppsyn över vad barnet stoppar i sin mun?
• man borde städa oftare?
• mamman tappar hår?
• all of the above?

Tittut

En av de roligaste lekarna i hemmet nuförtiden är att leka tittut. Att mamman gömmer sig och tittar fram och skriker tittuuuut må väl vara hänt (om än ett lite märkligt beteende för en 34-åring kan man tycka), men nu sker det även på Arvids egna initiativ. Jag förstod inte vad han höll på med först, men sen slog det mig: han leker ju!
- Javisst. Jag kryper ihop och vänder ner huvudet eller drar en kudde över ansiktet och så ligger jag så en lång stund och väntar. Sen tittar jag upp och känner mig väldigt förväntansfull. Här är det alltså meningen att mamman ska se väldigt glad ut och säga tittut, förklarar Arvid.
Ett annat roligt sätt att variera evighetsleken på är att mamman låtsas som om hon inte ser barnet, fast han är fullt synlig. Jag tittar mig omkring överallt men inte på honom, och undrar högt: "var är Arvid? Nämen. Nu försvann han. Var är han?".
- Ja det är min bästa lek, det är så kul. Jag blir hemskt uppspelt och tittar på mamma med jätteglad min och gör små pip ända tills hon hittar mig, säger Arvid.

Skitvantar

Arvid har ett problem. Nu när det är kallt ute måste man ha vantar på sig. Man måste faktiskt det och mamman tvingar honom ibland med våld, något han insisterar på att det ska framgå i bloggen.
- Jag har faktiskt mina rättigheter och du ska inte tro att du är the boss of me, hävdar Arvid. Vi tycker olika där. Jag känner nog ett visst chefsansvar, det gör jag.
Vantarna gör så att man har tråkigt i vagnen. Man ser ingen mening med att sitta där. Det kryper i kroppen och man vrider och vänder på sig i arg frustration när man inte längre kan pilla med sina lekaker och bitringar. Detta till följd att vi numera knappt kan gå ut och gå längre sträckor. Det funkar helt enkelt inte.
- Det är som att sitta med några jäkla boxhandskar på, fast utan tummar. Hur kul är det liksom, fräser Arvid och gör sin förintande rynkade-ögonbryns-min åt den dumma dumma mamman som förstör hans liv på det här sättet.

Nynarcissism

Jag har tidigare berättat om Arvids intresse för sin egen spegelbild. Men nu är måttet rågat. Nu har hans narcissism nått nya oanade höjder. Nu duger det inte längre att bara bli framburen till spegeln så att han kan få en närmare titt på sig själv. Nej nej. Han vill ta på sin spegelbild och smaka på den, liksom pussa på den. Så står vi nu dagligen. Jag håller, och Arvid pussar sig själv. Om han fick som han ville så skulle vi stå där i timmar. Hela dagen säkert. Jag vet inte hur det kommer sig att han blivit sån här, men jag antar att det kommer från faderns sida.

Mitt barn är smartare än alla era barn

Småbarnsmammor håller alltid på att jämföra, kommenterar Knaada det förra inlägget. De börjar med "att jämföra smärtlindring och andningskurser. Sen fortsätter det med viktminskning av mamma och viktökning av bebis. Men viktigast av allt är ju ändå att ungen är tidig. Tidig att krypa, gå och prata. För det är himla viktigt." Ja. Det är sjukt irriterande med käcka, förnumstiga mammor som tävlar i duktigt barn. Det skulle aldrig jag göra, trots att min son är ett under av framgång och utveckling. Har jag sagt att han kan sitta nu? Själv!

Många barn sitter mycket tidigare än Arvid, det är jag ju medveten om. Men där har jag har en teori: tjocka bebisar kan sitta tidigt eftersom de får stöd av sitt fläsk. Arvid däremot, som är en spinkis, måste jobba hårdare för att hitta balansen. Alltså är min son (som vanligt) ett unikum av intelligens och muskelkontroll som kan bemästra detta redan vid sju månaders ålder!

- Nja det kan jag ju inte helt, erkänner Arvid.
- Men det tar i alla fall betydligt längre tid nu innan jag tippar åt sidan och slår huvudet i mattan. Jag är faktiskt rätt bra, avslutar han och sätter sig stolt för att visa upp detta.

Förlossningskliniken

Jag ligger i soffan och dricker kaffe och frossar i vrålande och smärta på mitt favorit-daytime-tv-program Förlossningskliniken på TV 4. Jag förstår inte för mitt liv hur folk kan komma in för att föda barn och vara helt oförberedda på smärtan. Typ "det kommer nog inte göra så ont, jag är tuff och tänker föda natuuurligt". Sen ligger de där och vrålar och gråter. Kom igen nu! Varför utstå mer än vad man behöver? Jag förstår inte. Det är väl ett modernt samhälle detta och inte medeltiden, det finns ju hjälp att få. En del verkar dessutom se nån sorts prestige i att de utstått lidande utan smärtlindring. Märkligt.
Nej, jag är en modern människa och jag säger: snitt! Men det var visst ett sidospår.

Dagens träningstips

Träning kan vara en trevlig stund lärde jag mig just nu. Detta är en smärre sensation för mig och något jag gärna vill dela med mig av. Gör så här:
Lägg dig på golvet och se till att ha en bebis (gärna en 7-månader gammal) framför dig. Gör lite rumpövningar och titta upp ibland för att se vad bebisen gör. Gör du rätt bör du här mötas av en intensiv blick och jättemycket skratt varje gång du tittar upp. Att bli utskrattad av en bebis när man tränar är betydligt härligare än om det varit en vuxen som tokskrattat. Övningarna går mycket lättare om någon tycker att det är en jätterolig lek.
- Rolig lek? Hon såg ju inte klok ut, och jag skattade faktiskt åt henne, inte med, muttrar Arvid här i bakgrunden. Men dylika otrevliga kommentarer bör du ignorera och istället fortsätta med lite situps. Om bebisen är på humör kommer den vid det här laget att kravla närmare och ligga och klia sitt tandkött mot din axel och ansikte medan du gör övningarna. Vrid på huvudet och säg "hej" till bebisen emellanåt så kiknar den av skratt och du får inspiration att fortsätta med övningarna.

Vem är det som STÅR där?

Ibland stannar liksom Arvid upp och tittar på nåt. Nåt som jag inte förstår vad det är. Vi kan t.ex. sitta i köket och äta gröt (han, inte jag) och så kommer han av sig, blir helt stilla och intensivtittar på nåt bakom mig. Jag blir rädd då, fast det är löjligt. Vad är det han ser? Och varför ser inte jag det? Måste vi ta hit det där spökprogrammet och den där gubben som pratar engelska och går runt och talar om att "it's a man, he likes to stand over here and watch you". Det är läskigast när det är mörkt och vi är ensamma hemma. Ih, känner jag då. Och är det inte ett spöke så kanske det är nån som gömt sig i garderoben i rummet bakom köket? Typiskt massmördare, att smyga sig in hos folk när de inte är hemma, gömma sig i garderoben och sen komma ut och mörda.
Det var ingen som sa nåt om det här innan jag fick barn. Att bebisar får den gamla spökrädslan att blossa upp hos mammor. Typiskt!

Titanicutflykt

Vi var på utställning om Titanic i helgen. Vi bar på 7,5 kilos sprattel hela tiden, eftersom man fick inte ha med sig barnvagnen in, och Arvid  tydligen tyckte att det var ett lämpligt tillfälle att utveckla sin galoppteknik. Detta fick till följd att det var lite svårt med audioguiden eftersom han sparkade fram fel avsnitt eller drog ut lurarna så man inte hörde nåt hela tiden. Det försvårade upplevelsen något.
- Ja vaffan, jag trodde ju att vi skulle till Junibacken, utbrister Arvid och tillägger "skitmamma" lite tyst.
Trots galopperande var det ändå trevligt. En stilla undran bara: Vem var det som tyckte att det var en bra idé att lägga Titaniclåten i bakgrunden på evighetsloop på audioguiden? Vem?

Ett under av genialitet

Min son är ett unikum av intelligens. Helt plötsligt kan vi umgås på ett nytt sätt och han förstår saker. Han är den smartaste bebisen som jorden har skådat. Här är vad han kan:

• Om man säger "var är lampan" så tittar han på lampan
• Om man säger "var är pappa" så tittar han på pappa
• Om man säger "var är mamma" så tittar han på mamma
• Han försöker säga lampa när han tittar på den
• Istället för att bara gnälla så sträcker han upp armarna när han vill att man ska lyfta upp honom

(Om ni vill vallfärda så bor vi på Högbergsgatan.)

En docka ska man ha

Här ser ni en kille som älskar sin nya docka. Ända sen han såg Signes docka har han tjatat och tjatat om att få en egen. "Det är viktigt för min självbild förstår du att jag har en liten bebis att identifiera mig med", har han sagt. Jag blev glad när jag hittade en docka som både var blå och rosa. Allt som räknas som tjejsaker brukar annars alltid vara glittrigt, chockrosa eller horsminkat. (Färgen tror jag i och för sig att Arvid struntar i, men ändå.) Han tjöt av glädje i leksaksaffären när jag visade honom dockan.
- Ja, jag blev så glad. Det här är nog det bästa som hänt mig, säger Arvid.

Kom ihåg att se gullig ut så att de inte äcklas över dregglet

Det kliar när man håller på att få tänder och man vill klia sig mycket. Nu har Arvid hittat ett nytt och roligt sätt för hela familjen att göra detta tillsammans. En mysig familjestund helt enkelt. Här är hans gör-det-själv tips:

1. Passa på när hela familjen sitter tillsammans i soffan. Se till att du är placerad mellan föräldrarna så att du kan alternera mellan dem.
2. Kasta sig över din pappa och gapa så stort du kan. Fortsätt gapa och sikta in dig på näsan och när du träffat målet rör huvudet kraftfullt från sida till sida utan uppehåll. Näsan blir ett jättebra kliverktyg.
3. När du eller pappan tröttnat på detta, kasta dig istället över din mamma och gapa så stort du kan. Om hon lutar huvudet bakåt för att skydda näsan - sikta in dig på hakan. Fortsätt gapa och när du träffat målet rör huvudet kraftfullt från sida till sida. Hakan är också ett jättebra kliverktyg.
4. Ha så roligt, och glöm inte att skratta.

Inbankad sjötunga

Arvid har vidareutvecklat sitt ätande. Det går framåt. Nu duger det inte längre att bara stoppa handen i munnen och smeta ut maten i ansiktet. Nej nej. Nu ser han även till att banka in den ordentligt i bordet.
- Ja för tusan. In ska den. Jag hoppas kunna få ut den på andra sidan av bordet en vacker dag, förklarar Arvid.
- Det är ett sorts fysikexperiment jag håller på med, fortsätter han.
Här demonsterar han villigt hur detta kan se ut. Till sin hjälp har han ångkokad sjötunga med potatismos och grönsaker och ett stycke bord. Avancerad mat - har jag lagat det själv, undrar ni? Ja absolut, det har jag. Om ni med laga menar att mikra?

Damn these ears! Damn them to hell!

På alltombarn.se läser jag att pojkar är svårare att uppfostra än flickor eftersom:

...de har sämre hörsel än flickor redan från födseln och skillnaden mellan pojkar och flickor blir bara större med åren. Flickors hörsel är mer finkänslig än pojkars. Det gör att de lättare uppfattar varningssignaler när man säger något till dem, som till exempel ”gör inte så” eller ”säg inte så”.

Va? Är det så här? Det skulle ju i så fall också förklara fenomenet varför pappor inte vaknar av bebisgny på nätterna. Kvinnan är alltså överlägsen mannen. Åh typiskt! Jag som bara vill sova! Varför kan jag inte vara mer överlägsen på det? Damn this finkänslighet.

Det funkar nog som ett slags vaccin

Är det bra att låta ens barn suga på smutsiga skosnören? Nähä. Att slicka lite på skosulorna då? Inte det heller alltså. Men att kravla sig fram till vagnen och äta på hjulen måste väl vara exceptionellt bra? Inte? Synd, för det är vad Arvid gjorde alldeles nyss när jag borstade tänderna. Det är olika det där hur man väljer att ta sig an sin munhygien.

Arvid är en hacker

Arvid fick nyss tillgång till datorn efter att han tjatat om hur viktigt det är att hänga med sin tid, att ständigt lära så att han kan ligga i framkant. Jag kunde inte riktigt argumentera emot det där, men jag begränsade hans datoranvändande till 10 sekunder. Det får vara nån måtta. Han jobbade snabbt och gjorde direkt den här sökningen på Google: a21qqqqqqqqqqq<<<<<<<< q. Jag förstår inte vad det betyder. Kan det vara nåt med programmering? Eller nåt science-fictionaktigt, som Startrek? Sen ändrade han snabbt på nåt så upplösningen blev jätteliten (jag ser knappt vad jag skriver nu) och avslutade med att pilla loss Ctrl-knappen. Helt klart är han ett datorgeni. Hoppas han ändå kommer att utveckla sociala egenskaper så att han inte behöver tillbringa sitt liv ensam med datorn och joltcola.

Korgfetisch

Denna korg är mycket intressant. Den står uppe på badrumsskåpet. Varje gång vi bytt blöja så tjuter Arvid glatt och sträcker upp armarna mot den. Han vill komma närmare. Känna lite. Ta på den. Vi gör det. Vi går närmare och står där en stund. Arvid känner och tittar. Jätteroligt är det. Sen är det klart och vi kan gå därifrån. Det är en liten korgrutin som vi har det här. Den är trevlig.

Även korgarna längst ner i bokhyllan är väldigt intressanta. Man vill kravla sig dit, ligga där och ta på dem. Kanske försöka bita och smaka lite. Krafsa lite så där. Banka på dem.

- Ja det är härligt med korgar. De har en spännande struktur och är dessutom gjorda i ett ekovänligt material och sådant försöker jag uppmuntra, menar Arvid.

Evolution

Vi har evolverat här i hemmet. Barnet är numera kapabelt att läggas ner i sin säng och sen somna där själv. Förstår ni storheten i det? Se det framför er. Att inte längre behöva bära runt en 7-kilos vrålapa som kastar sig av och an så att man tror att man ska tappa honom och att desperat sjunga trollmor om och om igen som enda och helt meningslösa vapen. Att istället bara lägga ner och gå därifrån. Detta är stort!

Tårtmetoden

Media ger oss nya bantningstips hela tiden. Det är Atkins och GI-metoden och stenåldersdieten, den ena tråkigare än den andra. Men nu har jag äntligen hittat en som jag gillar och känner att jag kan leva med. Jag kan till och med svara att ja, det har jag gjort och den FUNKAR! Jag är nu tillbaka i min tidigare pre-bebisform och detta enbart tack vare socker och fett. Och kanske lite amning på det. Och stressig bebishets.

Han talar

Om ens son säger mamamamamamamamama då menar han mamma va? Han menar att han han älskar sin mamma? Jag tror det. Jag säger "ja! mamma! MAMMA!" varje gång och blir glad. Är det patetiskt? Han säger papapapapapapapapapapa också. Men det tror jag betyder lampa. Eller bara allmänt nonsensjoller.

Summering mars-aug

Många bloggfans är väldigt ledsna över att jag inte börjat blogga tidigare. De brinner av iver att få veta vad som hände innan bloggen startade. Därför tänkte jag nu att jag skulle göra er alla glada och ge en liten summering. Jag hoppar över 33 år av eget liv och går direkt på 23 mars 2009.

• Arvid föds och inleder sin bebiskarriär med att skrika så mycket och ihålligt att en doktor får komma och se så att det inte är nåt fel på honom (det är det inte).
• Arvid fattar inte hur man gör när man ammar. Att bara truta ihop munnen till ett litet hål funkar inte hur mycket man än försöker. Arvid rasar.
• Amningen är en hel familjeangelägenhet. Det är skedar hit och vilt vaggande av barn dit. Jag är så trött så mitt huvud ramlar bakåt in i väggen. Vi undrar varför vi inte skaffade en katt istället.
• Vi börjar med amningsnapp. Trutmunnen öppnas.
• Arvid känner att han inte fått nog av skrikandet och inleder en kolikkarriär.
• Vi vaggar och vyssjar med öronproppar instoppade så långt det går och mumlar om den där katten igen.
• Arvid sprutbajsar ner pappa.
• Arvid sprutbajsar ner mamma. Och badrumsskåpet. 
• Nu verkar koliken vara över?
• Det var den inte.
• Sommar. Ett nytt barn har inställt sig. Ett tyst och glatt och mycket trevligt barn som bara skriker om han vill något. Fantastiskt. Men, var är min son och vem är detta?

Så ungefär.

Tänk på det till pappaledigheten :)

Vad är det för män som Alex Schulman skriver om som klagar när de kommer hem om kvällarna och blir sura på att deras mammalediga fruar inte har tagit undan disken? Finns de? Schulman har såklart verkligen rätt i att det är mycket mer än ett heltidsjobb att ta hand om en bebis och att man inte hinner så mycket annat. Eller vänta nu... gör man inte? Jag tror nog att de flesta mammor lyckas göra massa annat, i alla fall när det första nyföddhetskaoset lagt sig. Jag fixar en massa hemma! Jag tar undan disken, evighetstorkar, tvättar, har koll på allt som behöver köpas etc! Det klarar man (fast man borde definitivt få mer uppskattning i form av fler presenter). Familjens projektledare. Ett underskattat jobb.

Kulturelit i vardande

Igår var vi på en trevlig utflykt. Arvid påstod att han "var trött på Dr Phil och ville förkovra sig i kultur" så jag såg ingen annan utväg än att ta med barnet på konstmuseum, närmare bestämt Dalí-utställningen på Moderna Museet. Vi matade och sövde som besatta innan för att utflykten skulle bli... glad. Det blev den, men Arvid ville inte sitta i sittvagnen. Han kastade sig av och an med livet som insats (eftersom mamman hade tagit bort selen) och vände sig konstant till ett mycket obekvämt magläge.
- Ja?! Den dumma människan fattade ju inte att jag ville upp så jag kunde kolla in konsten, förklarar han. Sitta nere på golvet, forsätter han föraktfullt.
Jag fick således bära runt honom på ena armen alternativt placera honom på handtaget till vagnen där han sen förnöjt satt och pladdrade.
- Pladdrade? Jag recencerade Dalí, men det är hon väl för dum för att förstå, fnyser han.
- Dalí är intressant, fortsätter han. Hans flirt med fascismen i en tid då Spanien, och snart hela Europa, stod i brand har gett honom en plats i konsthistoriens giftskåp.

Blåbär är gott

Meeeeeera blåbääär. Gott gott gott. Ös in, ös in. Vi trycker i oss halva burken. Va? Vad är det ni säger? Är blåbär stoppande, säger ni?? Neeeeej!! Vi kompletterar genast med katrinplommon. Ös in, ös in. Så där ja.

Svenska Hollywoodfruar i Sverige

Detta är så sjukt kul!! (Ur Robins på SVT.) Nu måste jag nog kolla på det igen!
 

Markplan?

Vi har kollat på en lägenhet. En fyra i Vasastan som vi är lite sugna på. Vi ska gå på omvisning ikväll för att känna efter lite mer. Men, vad säger ni? Kan man bo på på markplan? Just i vardagsrummet är fönstren ganska låga, annars är det ok.

Pro:
Uteplats på gården
Billigare kvadratmeterpris

Con:
Inbrottstjuvar kommer in och rövar bort ens barn?
När man sitter i vardagsrummet och tittar ut, möts man då av blicken hos creepy galningar som står där utanför och glor in?

Okej, femman är bra i alla fall

Jag läser på alltombarn.se om 10 sätt att bli på bättre humör om man är en utmattad, stressad småbarnsförälder som känner att man behöver piggas upp. Det finns bra självhjälpstips att ta till, säger de. Låt oss ta en titt på dessa självhjälpstips:

1. Inför tupplur för alla i familjen.
   Om jag sov när Arvid sov, när skulle jag då hinna blogga och facebooka och se Dr Phil?
   
   
2. Håll kaffedosen på en lagom nivå. Mer (eller mindre) koffein än vanligt kan leda till irritation och trötthet.
   Arvid var väldigt irriterad och trött igår. Skulle jag gett honom mer eller mindre kaffe?
   
   
3. Vätskebrist kan göra att du känner dig mer trött. Sikta på ungefär 8 glas vatten per dag.
   Ett glas för varje timma man borde sovit?
   
   
4. Istället för att känna att du är för trött för att göra något över huvud taget – prioritera om och skjut på det som inte behöver göras med detsamma.
   Jag gör ingenting. Är det för mycket? Ska jag skjuta upp det?
   
   
5. Dela på bördan. Glöm din stolthet och be din partner eller någon i närheten om avlastning.
   Stolthet? Vi bor på Högbergsgatan. Ta gärna med mat. (Vi är lite trötta på hämt-Thai.)
   
   
6. Säg förlåt. Du höjde rösten, började gråta eller sa något du ångrar i en stressad situation.
   Ja så klart. Men... vänta lite här nu. Ska man be om förlåt om man börjar gråta?  Eh what?
   
   
7. Skratt är ett snabbt sätt att motverka stress. Leta fram roliga klipp på Youtube eller sätt på en rolig DVD, så snart /barnet somnat.
   Hahaha. Se där! Nu skrattade jag.
   
   
8. Det är mycket lättare att se till någon annans behov om du får sova, äta, gå på toa och pausa tillräckligt.
   "Nu behöver mammma pausa och sova så jag lägger dig här i förrådet ett tag."
   
   
9. Visst kan det vara bra med med strukturerad tillvaro, men om du känner att du behöver en paus – låt inte den dagliga rutinen stå i vägen för det.
   Ska jag skippa Arvids mat och sovningar? "Mamma behöver pausa nu igen".
   
   
10. Tänk på allt som är bra. Fokusera på det som faktiskt funkar en stund, om inte annat tänk på hur glad du är att du har ditt barn och snart ska du se att världen ter sig lite ljusare.
    Det är skönt att vältra sig i klag och det tänker jag fortsätta med!

Psyket nästa?

Ibland har man inte tålamod. Ibland känner man sig inte snäll. Ibland förstår man faktiskt människor som skakar sina barn. Imorse var en sådan morgon. Jag gick runt och försökte få Arvid att sova samtidigt som han försökte slå världsrekord i aggressiv gnällighet. För att göra situationen trevligare sjöng jag en liten sång som jag hittade på om hur mamma snart skulle hamna på psyket. Ju mer jag tänkte på det desto trevligare framstod det. Jag skulle få:

• sova hela natten (jag utgår från att man får eget rum?)
• trevliga lugnande mediciner
• ligga ner hela dagen
• lagad mat på bestämda tider

Gud vad trevligt. Som att vara på spa! Vad är skillnaden egentligen kan man undra? Kanske att de antagligen inte erbjuder massage och ansiktsbehandlingar på psyket. Fast å andra sidan har de ju de trevliga lugnande medicinerna. Ja... Det är hugget som stucket egentligen, men nåt av det skulle jag behöva. Jag ska i alla fall börja med att boka in massagen som jag fick i födelsedagspresent men inte utnyttjat än. Ja varför kan man sannerligen undra, det är en ytterst berättigad fråga.

Plask plask

Nu har de kommit! Vilka undrar ni? Bilderna så klart. Från Arvids modellshoot på babysimmet. Här kommer några. Enjoy.
(I övrigt vill jag bara påpeka att jag hade gjort en film, med ljud och allt, och så finns det ingen knapp för att importera film visar det sig - fast andra har det som också har blogspot. Hur kan det vara så? Jag rasar över denna orättvisa.)