söndag 31 januari 2010

Fakturan kommer på posten

Jag läste på aftonbladet.se att Kim Kardashian tjänar 70.000 kronor på varje Twitter-inlägg hon gör, bara för att hon smyger in lite reklam om olika produkter. Det låter intressant... Jag har köpt en ny mascara från L'Oréal. Den heter Extra-Volume Collagene och jag är väldigt nöjd med den. Fransarna blir både fylliga och långa. Dessutom smular den inte och sitter som berget.

Nu saknas bara det dagliga fettintaget

Alla vet ju att det är viktigt att äta bra för att orka med, särskilt kanske som utarbetad småbarnsmor. Jag tänker på kroppen som en maskin som måste få bränsle. Därför sitter jag här och mumsar färdigköpta pannkakor med socker på till lunch. Medan jag äter tänker jag på att jag nån gång hörde någon säga att pannkakor var äckligt eftersom "det var som stekt välling". Onekligen låter det ganska äckligt. Kanske lite mer socker råder bot på den känslan?

fredag 29 januari 2010

Redo för riviäran

Idag begav vi oss ut i det 10-gradiga minusvädret för att fixa pass åt Arvid. Han har tjatat så om riviääääran i sommar. Riviäran, riviäran, riviäran. Till slut fick vi nog och hyrde ett hus utanför Nice. Det ska bli roligt. Men inför denna begivelse måste ju alla familjemedlemmar ha ett pass. Även smågrisar.
Passtjejen hade varit med förut och viftade med en käpp med en liten krokodil på ovanför kameran, för att Arvid skulle titta åt rätt håll. Det gick bra. Tyvärr fick han inte signera passet. "Unable to sign" står det.
- Hon frågade ju inte ens om jag kunde! Vadå "unable to"? Det kanske jag visst kan. Jag fick ju inte ens försöka, muttrar Arvid missnöjt här i bakgrunden.

torsdag 28 januari 2010

Arvid tipsar

Arvid har några tips till er läsare om hur man på bästa sätt kan göra illa sin mamma.
- Tro nu inte att jag gör detta med flit, men om man vill göra det med flit (jag säger bara om) då kan man göra enligt nedan. Det är mycket effektivt, förklarar Arvid.
  • Nyckelbenen. Mycket bra att grabba tag i som ett handtag och liksom dra. Försök att gräva dig in så du får tag runt hela nyckelbenet med fingrarna. Än så länge har jag inte lyckats, men det ska väl inte hindra någon hoppas jag.
  • Öronen. Låtsas att du tittar och undersöker snällt och gör sedan snabbt ett utfall inuti hennes öra med en liten vass flik av din nagel. Ritsch ratsch bara. Hon får skylla sig själv om hon inte klippt dina naglar ordentligt, eller hur?
  • Örhängen. Låt dig inte luras av att hon har små pärlor där bara. De går absolut lika bra att slita i som hängörhängen (som hon tyvärr undviker). Ta tag och ryck. Kan med fördel även kombineras med punkt två.
  • Håret! Åh håret! Min absoluta favorit. Jag älskar att dra i håret. Ta ett rejält grabbatag, gärna i det tunna och känsliga tinninghåret och ryck till snabbt innan hon hinner fatta vad som händer. Ibland går håret av. Det är kul.

tisdag 26 januari 2010

Besiktning

Idag har vi träffat bvc-doktorn för 10-månaderskoll och konstaterat att Arvid kan slå två klossar mot varandra. Det var tydligen viktigt att man kunde det. Vi fick inte veta hur lång han var, för sköterskan var inte där och en doktor kan ju inte mäta ett barn. Det förstår ju alla människor. Herregud, hur skulle det se ut?! Arvid var väldigt besviken över att han inte fick visa upp sitt fabulösa gående. Det var tydligen inte viktigt. Klossarna däremot. Viktigt.

måndag 25 januari 2010

Nattskräck - det nya svarta

Nattskräck = när barnet beter sig som om det var vaket, fast det i själva verket fortfarande sover djupt. Barnet sätter sig upp i sängen och stirrar med konstig blick. Ibland ser barnet alldeles skräckslaget ut och kan skrika hysteriskt.

Nattskräck alltså. Det är inte, som man kanske kan tro, det man känner efter att ha tittat på japanska filmbarn med långt hår hängandes över ansiktet som rör sig ryckigt. Nej, det är tydligen vad jag känner inför min egen son. Som ett skräckfilmsbarn skrek han alldeles okontaktbar i går kväll. Han började plötsligt skrika och skrika och SKRIKA och ville inte vakna. Han var helt otröstlig och när han "vaknade" var han helt okontaktbar och varvade skrik med att lugna ner sig lite för att sedan börja om igen. I säkert en kvart höll han på innan han till slut somnade om. Det var jätteläskigt för mamman.
Och tydligen ska man inte försöka trösta enligt råden man får.
Det bästa man kan göra som förälder är att inte göra någonting. Framför allt inte låta sig dragas med i någon rädsla. Det är lätt att smittas av andras rädsla men här måste förnuftet tala. Det är inte alls synd om barnet, det behöver inte tröstas. Tvärtom beter sig barnet oftast ännu värre när man försöker trösta det och ge kroppskontakt. Likaså om man försöker väcka det. Sitt alltså bara lugnt bredvid barnet och se till att det inte skadar sig (vilket ändå sällan inträffar).
Det är ju ännu läskigare! Ska man bara sitta där och vänta ut det hela och klappa lite? Ih, säger jag. Ih!
Jag vill verkligen inte att det här ska hända när jag är själv med honom. Hur ofta blir barn så här? Är detta Arvids nya roliga beteende? Hurra i så fall eftersom Johannes ska åka bort i två nätter med jobbet den här veckan. Vem av er kommer och bor med mig?

torsdag 21 januari 2010

Dagens hjälp-mig-kära-läsare

Ni som vet: om man ska gå till någon öppen förskola på Södermalm - måste man vara där redan när de öppnar för att inte riskera att det blir fullt och att man inte får plats?
Orka vara där till klockan nio med ett barn som ska hinna vakna, få kläder på sig, äta gröt och bajsa (sen ska jag själv hinna ungefär det samma med tillägget duscha och sminka mig.) Och när vi hunnit så långt brukar det vara dags för Arvids andra sovning och vi är definitivt inte redo för någon sångstund (eller vad man nu gör på öppna förskolan?)... Hur hinner folk?

Hjärnan är återuppstånden (eller?)

Det här uttrycket att "hänga mamma i kjolarna" trodde jag i min enfald betydde ungefär att hänga efter sin mamma, att vilja vara med mamma. Men nu, tack vara efterhängsen avkomma, har jag blivit upplyst. Jag förstår att det bokstavligen betyder att hänga i sin mammas kjolar. (Även om vi bär byxor ofta nuförtiden.) Jag har ständigt en liten människa ståendes bredvid mig, hållandes i mina byxor. Ständigt! Det försvårar exempelvis matlagning en hel del. Försök själva att laga mat och samtidigt stå stilla på samma fläck hela tiden. Hmm. Det här kanske kan bli ett nytt matlagningsprogram? "Laga vad du når", kan det heta. Jag ska nog kontakta SVT med den här idén. Eller Strix kanske, fast då måste det nog vara lite utröstning inblandat på något vis. Hmm. Jag ska nog fila lite på programidén.

onsdag 20 januari 2010

En liten historia från mitt förflutna

Vi har haft väldigt kallt i lägenheten ett tag. Tydligen har det varit vattenläckage i elementsystemet och vi rekommenderas att lufta dem. Detta känns definitivt som ett uppdrag för Johannes. Jag har luftat ett element en gång, och det gör jag inte om.
För kanske sex år sedan när jag bodde själv hade jag problem med ett element. Pappa tyckte att jag skulle lufta det. Han sa att det är bara att skruva av en liten grej och hålla ett glas under och låta lite vatten rinna ut så är det klart sen. Det lät ju lätt. Jag gört, tänkte jag!
Ingen hade dock visat mig var den lilla grejen som skulle skruvas av satt. Så när jag kom där och glatt började skruva av muttern som satt på änden av elementet, beredd att fånga lite vattenstril med mitt lilla glas, så blev jag totalchockad när muttern plötsligt FLÖG av av det plötsliga vattentrycket och en stråle stor som en femtioöring toksprutade ur elementet, rakt in i min bokhylla. Smutssvart vatten började snabbt sprida sig över golvet, min katt blev livrädd och gömde sig under sängen och jag stod där och tittade mig panikartat omkring. Hur får man det att sluta? Muttern! Var är muttern?!
Jag visste inte vad jag skulle göra så jag stod där med fingret i hålet för att försöka hindra vattnet och fick panik och började gråta. Det hjälpte ju inte men som tur var kom jag på genidraget att öppna balkongdörren så att vattnet kunde spruta på dörren och forsa ut, istället för in i bokhyllan. Man tänker dåligt när man är chockad. Tydligen ser man dåligt också för den jävla muttern fanns ingenstans.
I nån sorts gråtchock tog jag mig till sist ut i trapphuset och började ringa på hos alla grannarna medan jag hörde hur vattnet sprutade inne hos mig. Tills slut var det en kille som öppnade och kom och hjälpte mig. Han hittade muttern på en gång. Den hade trillat ner i mitt lilla glas som stod alldeles under elementet. Han satt snabbt dit den igen och jag skämdes och tackade och försökte uppbåda någon sorts värdighet. Sedan torkade jag vatten väldigt, väldigt länge. Det sviktade och lät svampigt under trägolvet ett par dagar, vilket oroade mig särskilt som jag bodde olagligt i andrahand. Jag tror dock att det torkade upp sen och ordnade sig. Hoppas jag. Jag flyttade några månader efter det.

Vad är det som går och går?


tisdag 19 januari 2010

Insikt

Om jag ser en kändis på stan så reagerar jag omedelbart med att titta åt ett annat håll, så att kändisen inte ska förstå att jag känner igen honom. Sen smygtittar jag så smygigt jag kan, och det är svårt när man tittar åt ett annat håll. Jag gör ungefär likadant när jag ser en riktigt snygg kille, för att inte killen ska tro att han är så jävla snygg. Kanske därför jag varit singel ganska mycket?

Vad säger du Anna-Carin, ska vi gå i bredd?

Vad är det för fel på folk? Går man runt med a) en stor gravid mage eller b) en barnvagn så kan man ju tycka att folk borde vara lite trevliga. Förstående rent av. Kanske t.o.m. resa sig så den gravida kan sitta lite på tunnelbanan? Men gjorde folk det? Nej. Inte ens när jag knäppte upp den stora vinterjackan så att min gravidma skulle synas extra tydligt hände det att någon frågade om jag ville sitta. Inte en enda gång!
Och sen blir det inte bättre. Oj vad man är i vägen med sin vagn. Folk vill gå exakt där min vagn står. Inte bredvid! Nej nej, den biten mark vill de inte gå på. Om jag gick med vagnen i säg, ett flygplan, då skulle jag förstå. Tänk vad jobbigt att vara på väg till toaletten och så går det inte för att nån idiot promenerar runt och dricker latte mitt i gången. Men i en ICA-butik om en människa hindras för att en barnvagn står i vägen i två sekunder. Oj vad det suckas och blängs. Jag vet aldrig vad man ska säga i de där lägena. Förlåt att jag inte lämnar mitt barn hemma när jag handlar, det var egoistiskt gjort av mig att inte tänka på att det kanske stör tant? Det man vill är ju att gå ännu långsammare och spärra av med flit. Det ska jag nog ägna mig åt imorgon.

måndag 18 januari 2010

Han är musikalisk också

Om man hör vilken musik som helst och genast börjar att dansa, antingen medelst graciös sittdans eller medelst graciös böjning av knän, så heter man antagligen Arvid. Man heter definitivt Arvid om ens bästa låt är den arabiska musiken som kommer ur mjukiskamelen från Egypten när man trycker den på foten.

fredag 15 januari 2010

Kanske vi ska skaffa en inomhushjälm ändå?

Herregud han går och han är inte ens tio månader än!! Häromdagen gick han ett par steg själv för första gången och nu i morse gick han från soffan i vardagsrummet till vagnen i hallen alldeles själv, och det är nog minst tio bebissteg. Tyvärr slutade det hela i att han ramlade och slog ögonbrynet i vagnen eftersom han inte har någon som helst kontroll på det hela, men ändå! Ännu en gång kan vi stolt fastställa i bloggredaktionen att pojken är ett geni (ja ja ni har hört det förut jag vet, men har man ett A-barn så har man)! Han går! Guinness rekordbok kommer nog snart hit (finns den fortfarande?).

onsdag 13 januari 2010

Dagens skönhetstips

Jag har aldrig haft så fin hy som när jag var gravid. Knappt en liten pormask i sikte. Jag trodde i min naivitet att det var åldern som till slut tagit ut sin rätt. Äntligen slut på tonårsfasonerna! Men icke. Nu när jag har slutat amma märker jag hur den gamla vanliga huden har smugit sig på. Jag har finnar på hakan! Två stycken! Och jag som ska gå till NK idag. Får man ha finnar på NK?
Till alla er 20-åringar som också hoppas att finnarna ska försvinna i 30-årsåldern har jag bara ett att säga: Moahahahaha! Det enda jag kan rekommendera som verkligen hjälper är som sagt graviditet. Konstant graviditet, det är tricket. Tyvärr följer ju viss fläskighet på det (och väldigt många bebisar), men det kanske uppvägs av den fina hyn? Vad vet jag om hur ungdomen resonerar idag..

Jäääää!

I natt sov Arvid hela natten i sin egen säng, ända fram till klockan halv åtta! Nu hoppas vi och ber att detta håller i sig och att nästa omedelbara steg är att sova hela natten utan att vakna.

tisdag 12 januari 2010

I like big butts and I cannot lie

När Arvid sitter i sin stol i köket och man står med ryggen mot honom, och förslagsvis diskar hans tallrik, brukar han försöka få kontakt genom att ta lite på min (eller pappans) rumpa och skratta. Det roligaste är om man skakar på den lite, eller mycket för den del. Till slut blir det ungefär så här:

Iiiih! Ta bort den!

Lika roligt som Stella hade med Arvid häromdagen, en lika förskräcklig upplevelse hade Signe igår. Signe är en lugn och försiktig tjej. Arvid är glad och framåt tycker vi. Fruktansvärt besvärande och otäckt gåpåig tycker tydligen andra. Varje gång Arvid närmade sig henne under glada tjut, han ville ju leka (läs: banka), gjorde hon ungefär som jag gör när det kommer en geting på sommaren: hon blundade, tittade bort, spände hela kroppen och hoppades att den var borta när hon tittade upp igen. Hon vill nog inte komma hit nåt mer.

måndag 11 januari 2010

It was The Best Game in the World

Arvid hade besök av Stella två år häromdagen. Vi uppfann världens roligaste lek så att de kunde leka tillsammans. Stella gillade gåstolen så vi satt Arvid där och så sprang hon bakom och sköt på. Det låter kanske inte så kul (men så är ju varken du eller jag målgruppen för den här leken). Det var ofantligt roligt. För alla inblandade.
- Ja herregud. Jag har nog inte skrattat så mycket i hela mitt liv, kommenterar Arvid och undrar när Stella kan komma tillbaka.
- När mamma? Närnärnärnärnärnärnärnärnäääääääääääääääär?

lördag 9 januari 2010

Trevligt/Inte så trevligt 1-1

Morgonen började bra. Jag låg kvar i sängen och sov när pappan gick upp kl 7.30 med klarvaket barn. Två timmar senare går de och lägger sig igen, jag vaknar inte utan sover vidare tills klarvaket barn uppenbarar sig ännu än gång. Trevligt. Sen blev det lite sämre.
Jag och barnet går upp varpå han plötsligt kör in hela sin tumme i min ena näsborre. Snabbt och utan förvarning. Jag får näsblod och måste sitta med en tuss i näsan och ignorera barnet som helst av allt vill dra ut tussen och vifta med den, men inte får det. Detta resulterar i att han protesterar mot detta fruktansvärda genom stå nedanför mig och dra mig i byxbenen och gråta.

fredag 8 januari 2010

Mitt hjärta svämmar över

När man ligger tätt intill sitt sovande barns lilla varma kropp, hör hur han andas och ser hur han slappnat av  i sömnen och spridit ut sig som en sovande katt, då finns det inget annat. Man vill bara ligga kvar för evigt och klappa försiktigt och mumla små kärleksord i hans öra. Det är svårt att ta beslutet att lägga ner honom i sin egen säng. Man vill stanna där, det är det mysigaste i världen.

torsdag 7 januari 2010

Nu har jag gjort mitt för miljön idag

Tidigare när man gick ner med sina ackumulerade glaskassar till återvinning kände man sig alltid lite som en alkis. Det var nästan nåt skamfyllt över det hela. Jag inbillade mig att folk trodde att jag druckit allt själv. Eller att jag lämnar enorma glasskörder varje vecka.
Nu känner jag mig bara som en miljömedveten människa. Idag bestod skörden av två flaskor Blossa vinglögg, en flaska champagne och hundra burkar barnmat. Ingen alkis här inte. En ansvarfull mor är var det är ni ser framför er gott folk, sa jag inombords till de förbipasserande och kände mig nöjd med mig själv.

tisdag 5 januari 2010

Vi får väl anse uppdraget slutfört

Har du försökta att fota en 9-månaders nya tänder någon gång? Det var... svårt. Vi tog tusentals bilder (well) och till sist lyckades vi få dem att skymta fram lite grand.



Pulkatajm

Dagens utflykt i -14 grader var kort och kall. Arvid åkte lite i sin nya pulka. Det var nog roligast för mamman och pappan...

måndag 4 januari 2010

Note to self: stäng badrumsdörren

Jag fick hjälp i morse att göra om lite i badrummet. Vi förvarade toapappret så märkligt - alldeles ihoprullat. Nu är det mycket bättre - utspritt liksom överallt. Tack.

Då är det ju extra konstigt att hans enda ord är "pa"

Arvid vaknar massa gånger varje natt. Ofta är det lätt åtgärdat: lite klapp och nappletande. Men ibland (inatt två gånger) är det jätteledsna mysteriegråten som innebär att vara alldeles ofantligt tröstlös och jättejättetrött. Att klappa och ligga nära hjälper inte. Att snälla pappan klappar och kramar hjälper inte. Han vill till mamman och kravla upp sig över mammans huvud så att han ligger tvärs över min kropp och vi har våra kinder mot varandra. Då blir det bra och han somnar. Han tycker inte om det här med att vara en egen individ, det är tydligt. Han vill vara med mamma, på mamma, mamma, mamma mamma MAMMA. Märkligt beteende. Är det en otrygghetsfas?

lördag 2 januari 2010

Arvid gästbloggar

Jag tänkte att jag skulle sammanfatta de roligaste händelserna de senaste veckorna. Jag har ju sett att folk håller på med massa sammanfattaningar hit och dit på nätet. "Bäst under året. Sämst under året."  Jag struntar väl i året, jag kommer ändå inte ihåg mer än några veckor tillbaka. Därför har jag valt att visa er två händelser som betydde mycket för mig.

Kryptävlingen med morbror. Jag vann vill jag minnas, skitsnabb var jag. Kryp kryp kryp, som en blixt ungefär. Se här hur jag genskjuter den stora klumpedunsen och tar mig förbi. Snabb som en vessla.
















Här har jag just upptäckt kastrullådan! Jag hade inte en aning om att så underbara tingestar gömde sig i mitt eget kök, rakt framför näsan på mig. Jag fick till ett alldeles särdeles bra skramlande när jag drämde in ett lock in i kastrullerna om och om igen. Vilken underbar dag det var!