Trollsås?

Alltså! Trollsås? Vad är det för efternamn egentligen? Vem heter så? (nån sorts sportgubbe har jag förstått) Hur gick det till när man i bestämde sig för att ta det namnet?
"Hmm.. jo.. vi ser ju lite ut som troll i familjen och så gör ju mor Stina den där jättegoda svampsåsen... Trollsås! Ja så bra Per-Arne, det tar vi! "
Humor.

Barnkläder på nätet?

En fråga: Var köper man bäst barnkläder på nätet? Var handlar ni? Jag känner inte till så många ställen och tar gärna emot bra tips.

A little stroll down memory lane

Igår satt jag och tittade igenom alla bilder vi tagit på Arvid. Det var roligt och jag förstår ju att ni bloggläsare såklart delar min entusiasm. Så, för att glädja er alla tänkte jag dela med mig av några bilder från Arvids första skälvande tid. Här är han en vecka gammal, det är första dagen med napp. Tummen upp för napp, säger Arvid.

Här har morbrorn kommit för att hälsa på nyfödingen. Vi har en liten fetisch för bebisfötter i vår familj och morbrorn kunde såklart inte slita sig från de pyttesmå söta, löjligt mjuka och runda fossingarna!

Här har Arvid, 3 veckor gammal, till slut fallit i en utmattad komasömn på mammas arm efter en särdeles lyckad skrikfestival. Mamma pustar ut och vågar knappt röra sig. Sitter stilla tills armen domnar och/eller bebis vaknar. Vilket som nu kommer först.

Evil baby

Denna bild som jag hittade i kameran oroar mig något. Kameran ljuger inte som vi alla vet. Vad är det för onda planer han smider? Bör jag oroa mig? Är det Rosemary's baby jag har här i hemmet? (Jag trodde han var min, men å andra sidan var jag nedsövd när de plockade ut honom så vad vet jag.)

Project Runway-vinnaren 2032?

Arvid visar tendenser som oroar pappan något. Det bästa han vet är blingiga smycken. Ser han en fin klocka på en arm öppnas direkt den lilla munnen och börjar målmedvetet röra sig mot målet. Det ska smakas, dregglas, undersökas och tittas. Det samma gäller för dinglande halsband, eller stora hängande örhängen och blanka fina ringar. Den lilla munnen öppnas och kroppen åker gapandes framåt mot målet. Han är som en liten skata som går direkt på bling blinget.
- Jamen jag är ju svältfödd på dylikt prål. Min egna moder bär ju bara små fisiga örhängen och hennes klocka har inga batterier och ligger i en låda. Klart man tar chansen när den ges, menar Arvid.
Han intresserar sig även för fina mönster på tyg. En kudde, en gardin, en tröja; han vill känna, smaka och titta på det fina mönstret. Kanske även vifta runt lite med det för att utreda hur det rör sig i luften. Man kan reta pappan hur länge som helst med att måla upp hur detta överskridande av normer för hur man får uttrycka sitt kön kommer fortsätta.

Arvids nya bil

Vi har till slut gett upp och köpt en gåstol. Den "hämmar den motoriska utvecklingen" tydligen, men mammans rygg krävde det. När pappan kom hem med den igår kväll blev Arvid först jätterädd. Han ville  inte titta närmare på den och absolut inte sitta i den där läskiga grejen. Han blev stel som en pinne och gnydde av skräck. Det kändes som ytterst väl spenderade 400 kronor tyckte vi.
- Usch, den var som ett monster. Men det var ju mörkt ute och jag var trött och så där, förklarar Arvid bort det hela idag.
Idag har vinden som tur är vänt. Arvid har susat fram hela morgonen i sin nya bil, och det är en frihet utan dess like, både för honom och för mamman.
- Ja, jag förstår inte varför jag tramsade så igår. Det här är ju underbart! säger Arvid.

Banta med Arvid

Gör som Arvid och du kan gå ner 5 kilo till i sommar. Hans trick, som han är villig att dela med sig av till er bloggläsare, är att aldrig äta upp maten. Man ska alltid lämna lite kvar. Hur mycket man lämnar spelar ingen roll för den här dieten. I Arvids fall ratar man helt enkelt den sista skeden med mat. Det är så himla märkligt. Han kan ju inte veta att det är den sista, men just den skeden vill han inte ha. Allt som oftast sitter jag där med en sista sked som han vägrar ta. Konstigt.

Put the baby in the låda

Här kommer ett tips till alla er trötta mödrar där ute som ständigt och jämt måste gå böjda, hållandes i små händer och traska fram och tillbaka i lägenheten:

1. Dra fram korgen med leksaker i
2. Häll ut leksakerna
3. Sätt barnet i korgen
4. Håll i korgen så att den inte välter (viktigt)
5. Vips så står barnet på egen hand och kan sätta sig och resa sig om och om igen alldeles själv.  Dessutom kan det gnaga på kanten. Perfekt.
6. Som grädde på moset, släng i någon leksak som barnet kan skramla med så är saken biff. Alla glada, long time.

Hur gör fotograferna?

Arvid träffade sin kompis Signe idag. Jag ville ha en fin bild på dem tillsammans, men det var inte så lätt. Vi la dem på sängen. Först kastade sig Arvid över Signe med oklart motiv, vi fick lyfta bort honom. Sen låg de och sparkade och skrattade så att det bara blev sudd i kameran. Sen drog Signe upp tröjan och tittade kärleksfullt på Arvid medan Arvid tittade kärleksfullt på lampan.

8-månadersbesiktning avklarad

Idag har vi varit på 8-månaderskontroll på bvc. Arvid var trött och jag tänkte att det här blir inte kul, men han piggnade omedelbart till i väntrummet när han såg att det fanns andra barn där. Två små söta tjejer. Han valde genast ut en tjej och tog sig överlyckligt fram till henne och gjorde glada tjo-ljud och försökte ta på henne och dra henne i kläderna ända tills hon slog honom med en plastbil i huvudet (hon var nog lesbisk). 

Sen är ett av dessa påståenden sanna:

1. Sköterskan häpnade över Arvids framstående intelligens och motoriska duktighet och ropade in alla andra sköterskor som flockades runt honom och sa ååååh och aaaah och berömde mig för att ha lyckats frambringa ett så fabulöst barn.
2. Jag själv föreslog för sköterskan att Arvid måste vara det smartaste barnet på bvc.

Försök till nedvarvning på kvällskvisten

Scen - vardagsrummet.

Jag: Kom och sitt lite i soffan hos mamma nu.
Arvid: Ja vad mysigt.... Eller?!...Pappa! *kravel kravel*
Jag: Ska du gå till pappa istället?
Arvid: Ja! *kravel kravel*
Pappan: Hej grisen. Ska du sitta lite med pappa?
Arvid: Ja! Eller vänta! Där är ju soffkudden! *kravel kravel*
Pappan: Ska du titta lite på kudden istället?
Arvid: Ja! *kravel kravel*
Pappan: Var kudden fin?
Arvid: Ja. Fast vänta.... mpa! *kravel kravel*
Pappan: Sa du lampa? Vad duktig du är!
Arvid: Ja det hörde du väl!? Jag känner att jag måste...fram till...golvlampan och skaka på den *kravel kravel*
Pappan: Okej, men jag håller fast den lite så du inte har omkull den.
Arvid: Okej. *skak skak*
Pappan: Försiktigt!
Arvid: Varför då? Du är dum. Mamma! *kravel kravel*
Pappan: Ska du gå till mamma nu?
Arvid: Ja! *kravel kravel*
Jag: Kom då. Vi kanske ska titta lite i boken om Bobo?
Arvid: Ja!
Jag: (öppnar boken, börjar läsa)
Arvid: *kravel kravel*
Jag: Vad är det nu då?
Arvid: Kolla. Där är ju datorn! Måste...banka...på....den! *kravel kravel*
Jag: Nej, inte datorn.  *flyttar den*
Arvid: Jo! *kravel kravel* Men, kolla där! Fjärrkontrollen! Måste...bita...på...den! *kravel kravel*
Pappan: Nej, inte fjärrkan. *gömmer den*
Arvid: Jag såg nog var du la den... *kravel kravel*

osv.

Trött? Jag?

Sonen tycker att man ska vakna ett gäng gånger nattetid. Det är tyvärr så vi jobbar i den här familjen.
- Ja. Jag tycker att de bör väckas åtminstone en gång varje timma. Jag kör stenhårt på Guantanamostilen, menar Arvid.
Det är den jäkla nappens fel. Den ramlar ut! Man sover i godan ro utan napp hur länge som helst, sen märker man helt plötsligt att den trillat ut. Då vill man ha den. Man måste man få den! Var är den? Varför har jag den inte i munneeeeeeen? Upp flyger mamman, trevar runt i mörkret efter nappen, ploppar in den och sen sover vi vidare. Detta upprepas kanske fem gånger per natt.
Ibland kan man inte kan somna om fast man erbjuds både napp och klapp. Man gråter och gråter väldigt hjärtskärande (Arvid, inte jag). Bara amning hjälper, trots att klockan är 3. Detta är dessutom ett nytt trevligt påfund. Så här höll han inte på och tramsade för några veckor sedan. Vi ammar och somnar därefter om. Men, amningen har gett honom lite energi så nu orkar han vakna och småpipa kanske var tjugonde minut. Det är härligt så där på småtimmarna. Mamman får stappla upp, klappa lite, och därefter försöka somna om. Vid 5.30 är det sen dags igen. Hjärtslitande gråt, följt av amning. Sen kan vi då rakt inte somna om nåt mer. Mamman för att Arvid ligger och sparkar henne  i magen och rumlar runt i sängen och slår henne i ansiktet (klappar?). Arvid för att han är stinn på tuttsocker och vill upp upp upp. Vi går upp och riktigt känner hur härligt det är med barn.

I feel so used

Jag läste just lite i en bok om småbarn. Det stod om de plötsliga ryck i den motoriska utvecklingen som barn gör. Plötsligt kan de bara nåt nytt och rasande fort går det. Jo tack. Det är lite synd att det sunda förnuftet inte tar samma plötsliga hopp. Det skulle underlätta. Men i Arvids fall går det till som så att man struntar i att lära sig föregående stadie färdigt. Man vill vidare, så man rusar på och kan därmed ingenting tillräckligt bra och måste således få hjälp med allt.
- Ja? Det är väl det mammor är till för? Vad är problemet? Det finns ingen som helst anledning att finslipa något så meningslöst som rumpsittande om du frågar mig, förklarar Arvid.
- Åla kan jag också, så nu tänker jag inte förnedra mig med att ligga och kravla på golvet nåt mer. Jag kräver att få stå och gå som alla andra i den här familjen, skriker han. Nu är han riktigt uppretad. 
Jaså kräver du det? Tur att du har en sån snäll mamma då. Tänk om han visste hur extremt mycket han skulle slå sig om jag inte passade upp på honom hela tiden. Jag ägnar större delen av varje dag åt är att låta min kropp vara Arvids redskap. Jag är hans klätterställning och hans säkerhetslina. Han drar sig upp med hjälp av mina kläder, mitt hår och mina händer. Sen står han och är jättelycklig och exempelvis bankar på tv:n. Bank bank bank. Han får göra vad som helst så länge det inte är farligt. Jag har gett upp. Banka på. Jag sitter där med armarna utsträckta och väntar på min insats. När som helst måste jag rycka in om jag inte vill att han ska slå tinningen i ett vasst hörn. När som helst släpper han helt plötsligt taget och vill gå lite åt ett annat håll. Kanske till bokhyllan och slänga ut alla sina böcker på golvet? Det var ett tag sen. 

Nu har vi motat svinis i grind

Nu är sonen vaccinerad mot grissjukan! Det krävdes bara en timmas väntande i cirkusartat högljutt väntrum med södermalms alla (?) barn födda feb-mars. En migrän senare så är vi hemma igen. Mission completed.

Äta vagn? Kittlar dödsskönt i kistan

Arvid gillar att krypa runt och kolla på saker i lägenheten. Helst av allt vill han åla ut i hallen, fram till vagnen och ligga där och ta på hjulen för att sedan stoppa händerna i munnen. Det tycker inte jag är det mest exemplariska beteendet, så jag brukar försöka stoppa det illa kvickt. Jag lyckas inte alltid. Han verkar dessutom tyvärr immun mot dessa kommandon:

• Nej, Arvid!
• Inte vagnen!
• Du får inte!
• Kom!

Jag vet inte hur många gånger jag tar bort honom från vagnen varje dag, men det är många. Ibland hinner jag inte. Mitt hopp står nu till att det finns någon ny forskning som visar att bakterier och trottoarsmuts är jättebra för barn att äta och att det är helt ok att slicka på vagnar och/eller pappans skor?

Nu ska han jädrar i mig knytas fast

Jag trodde väl det. Det blåa på himlen var en morgonillusion som så klart försvann så fort vi kom ut på trottoaren med vagnen. Vi hann i alla fall med en rask promenad på 30 minuter där mamman kunde avreagera sig med arg musik i iPoden. Sen började Arvid åla runt i vagnen (trots att han hade massa leksaker och inga vantar så att han kunde plocka med dem) och vi fick gå hem. Jag ska sätta tillbaka selen på vagnen idag, det här funkar ju inte. Är gråt bättre än ålande? Jag återkommer i frågan.

ORÄTTVIST att Johannes bara får vara pappaledig under våren och sommaren

Det är inte kul att vara hemma när det är mörkgrått och blött ute. Man skyndar sig ut små små svängar för att sedan fort komma inomhus igen. Vi går till affären, dit måste man ju gå. Eller så småspringer vi i regnet till tunnelbanan för att åka någonstans och träffa någon på en fika, men det är det enda. Tur att Arvid har de där d-dropparna, för annars skulle han omedelbart få... vad det nu är man får av brist på solljus. Jag kanske ska ta en slurk själv? Men idag! Idag ser man lite blått! Det är nästan så att man kan tro att det vore trevligt där ute. Men bara nästan, det är ju ändå november. Det är nästan så att man känner att man skulle gå en lång promenad. Förhoppningsvis kan Arvid tänka sig att samarbeta och inte köra sin nya vagnstil: att åla sig runt på mage så mamman måste tvångsvända på honom ungefär varannan meter. Inte så avslappnande promenad.
- Nä, det är det inte va? Hahaha, frustar Arvid förnöjt och tycker att han har lyckats.
- Ja det gäller att hitta på nya sätt att driva mamman till vansinne. Man måste vara kreativ, förklarar han.

Sitta? I don't think so

Vi har ett problem. Arvid visar tendenser att bli som sin mor. Det kan ju tyckas vara bra och trevligt på de allra flesta vis, men inte just här. Jag lärde mig att stå innan jag kunde sitta ordentligt. Detta med raklång bakåtramling och huvudslagning som följd. Jag slog mig så till den milda grad att föräldrarna fick lov att förnedra mig med att bära tyghjälm. Nu lutar det alltså åt att att Arvid samma väg ska vandra. Han vill fortfarande inte sitta. Han ramlar åt sidan efter ett tag och vägrar att sittträna.
- Sitta är tråkigt, I'm not gonna do it. Stå är roligt, så får det bli. Så enkelt är det, förklarar Arvid sitt beteende.
Mamman tycker att det vore trevligt om man kunde ägna dagarna åt något annat än att vakta så att han inte ramlar och slår sig när han står och gnager på möblerna alternativt traska runt runt runt i lägenheten hållandes honom i händerna. Han borde öva mer på att sitta!
- Ja det verkar hon helt besatt av att jag ska göra. Hon tvingar mig ett par-tre gånger om dagen. Men då spjärnar jag emot och kastar mig istället bakåt. Hahaha. I'm not gonna do it! Sitt själv om det nu är så himla roligt, fnyser Arvid föraktfullt.

Det är det här som kallas kärlek

Jag kan inte gosa mig färdig på Arvid. Han är så söt och så liten. Jag pussar och kramar honom hela dagarna, men blir aldrig nöjd. Å han är så söt. Jag vill klämma! Särskilt när jag håller runt de smala små armarna. Då vill jag klämma jättehårt. Oj vad jag vill klämma. Och när jag kramar vill jag krama jättehårt. Inte lite lagom hårt, utan galet hårt. Jag vill ta i så mycket jag kan. Jag får hindra mig själv genom att liksom bita mig i kinderna lite grann. Sen kramar jag fint och snällt eftersom jag trots allt inte är en galen mamma. Eller?

Säg att det inte bara är en fas

Idag har Arvid varit ett under av självständighet. Han har varit extremt lätthanterlig, vilket ju är det ultimata och korrekta beteendet för alla barn. Han har krupit (krypit?) runt runt runt hela morgonen och lekt med sina saker nästan helt utan gnäll och krav på hjälp. Hoppas verkligen att detta är början på något bestående!
Arvid: He he
Jag: Va? Vad menar du med det?
Arvid: Inget. He he

Filmfestivalen kan inledas!

Vi försökte se på film ganska många kvällar i rad precis när Arvid var nyfödd. Vi hade ett helt gäng filmer som vi fått av min bror. Han tänkte att jag kunde se dem när jag var hemma på dagarna. Snällt tänkt, men det gick ju inte. Barnet störde ju. Alltså tänkte vi se film på kvällarna istället. Barn sover väl då? Hahaha. Jo. Det tog en veckas filmtittarförsök, stört av långa ihärdiga skrikavbrott, innan vi fattade att det här går ju inte. Ingen idé. Sen dess har vi inte sett en enda film, och det var snart åtta månader sen. Jag har ingen aning om vad jag missat under den tiden? Nåt bra?
När Arvid äntligen började sova på kvällarna tänkte vi att nu, nu kanske vi kan se en film. Men nej. Mamman var för trött för att vara kapabel att hänga med i handlingen. Men nu! I november! Nu har vi sett en film! Det var fantastiskt trevligt och måste göras om snarast bestämde vi. Kanske till och med en bio? Har ni tips på lämpliga filmer emottas de tacksamt. Inga svåra filmer så klart, vi måste ju ge den trötta mammahjärnan en chans. Lätta och roliga ska det vara, och inga riktigt läskiga - då blir jag traumatiserad.

Måste...... veta..... gradantalet

Det har varit lite som en otrevlig magstafett här hemma. Johannes håller på att avsluta loppet och snart är vi klara. Det började med att jag var lite sjuk, men inte så himla farligt. Kanske lite feber, men jag vet inte så noga. Sen smittade jag uppenbarligen ner Arvid, som i sin tur smittade ner pappan. Detta leder oss osökt in på ämnet "män som är sjuka". Det fenomenet känner vi ju alla till. De blir ju så sjuka stackarna! Detta kan man som man hantera på olika sätt. Johannes valde strategin håll-järnkoll-på-temperaturen. Han var lite besatt kan man nog säga. Min temp var det ingen som brydde sig om, jag var ju inte så sjuk (?). Arvids temp tog dock pappan regelbundet.
- Ja det gjorde han och här vill jag inflika att jag önskar mig av hela mitt hjärta en örontermometer i julklapp. Det här vill jag aldrig mer vara med om. Min lilla lilla stjärt! utbrister Arvid.
Men åter till besattheten. Johannes hade 38 grader rätt ofta fick vi veta. Och han kollade verkligen. Han nådde nog sin kulmen igår kväll när vi satt i soffan. Han höll på att berätta något, men tystnade plötsligt. När jag undrar varför han inte fortsätter ser jag att han stoppat in termometern i sin mun. Mitt i en mening! Han kände alltså att han omöjligen kunde avsluta det han sa. Nej, det gick då rakt inte. Tempen måste tas. NU. Intressant beteende.

Male bonding

Om man ser sin son krypa närmare sin pappa i sängen och lägga sig tätt intill hans rygg som en liten liten sked bakom den stora stora skeden, då är det gulligt. Om man sen ser sin son ta sin lilla lilla hand och krafsa lite på den stora stora ryggen, då är det jättegulligt.

Hoppas på flip flops till imorrn

Boot campen är visst inte riktigt över än. Tjejerna jobbar på. Men det är betydligt mindre ansträngande kan man säga. Lite som ett.... stövlett camp... typ.

Frisk? Inte frisk?

Idag verkar han må bra, men han äter knappt nåt. Det är lite jobbigt. Och trots att han är glad och pigg så kräktes han nyss upp den fruktpuré jag till min glädje lyckats peta i honom. Lilla känsliga magen. Blåbär i håret är som en sorts inpackning va? Nu dröjer det nog inte innan han får ett rejält hårsvall.

Man kan i alla fall se på leken att han mår bättre. Detta är det skick i vilket han lämnade sin tygdocka när han lekt klart med den. Detta är icke ett verk av kraftlös man:

Får man hoppas på en dag till? Inte va?

Ikväll fick jag hålla på att natta Arvid i timmar utan framgång. Han är alltså frisk nu verkar det som. Back to old habits. Skönt. Eller? Det här med småsjukt barn är kanske inte så dumt ändå. Han var så lätt att ha hand om idag när han bara var lite hängig. Så extremt gosig och stillsam. Mamma var bara bäst och snällast. Han ville mest bara ligga i mammas knä (vilket var väldigt mysigt) och bli klappad tills han somnade (vilket tog ungefär en sekund).

Combat boobs

Igår var det inte många droppar vätska eller mat som vi lyckades truga på den febriga Arvid. Hade det inte varit för att vi ammar lite fortfarande hade vi säkert varit tvungna att åka till sjukhuset med honom. Uttorkning ska man inte leka med. Stackars brösten. Just när de trodde att de snart skulle få vila och återgå till att bara finnas till, blev det stenhårt boot camp. Jag sa till dem: Come on girls, we've got a baby to save here. Roger that, sa de och började jobba utan minsta gnäll. Arvid blev inte uttorkad och idag mår han mycket bättre och brösten har förstått att boot campen är slut. Tur det, för de orkar inte mer nu.

Arvid firar fars dag

Arvid började fira fars dag redan igår kväll vid halv tio med kaskadkräkningar i sängen och vidare på hallgolvet och pyjamasen. Vi tvättade och tröstade och vaggade och vyssjade. Därefter fortskred festligheterna med feber, mycket gråt och lite bajs också. Vi tröstade och vyssjade. Vi firade faktiskt hela natten, ingen sov särskilt mycket. Det var trevligt anordnat av Arvid, tyckte Johannes, att lyckas samla hela familjen kring festligheterna på det här sättet.
- Ja, kan man inte rita en teckning får man hitta på nåt annat, som Arvid uttryckte det.
Idag har han fortfarande feber, men verkar må mycket bättre. Lilla lilla grisen. Och det stackars mammahjärtat.

O, gamla klang och jubeltid

Igår kväll var det en spelning på Kägelbanan som hade varit jättekul att gå på: The Dead Weather. Ett band bestående av bland annat Jack White från White Stripes och sångerskan från The Kills (mitt bästa band). I en annan tid hade jag känt till det här innan biljetterna tog slut. Jag hade dessutom gått dit. Nu känner jag att det nog var lika bra att jag inte hade några biljetter. Jag går ju och lägger mig halv elva senast för att sova min utmattade sömn. De hade säkert inte slutat spela förrän vid 12-tiden. Hur hade det gått?

Vad begänsad jag känner mig nu. Och rolig.

Skönt med lördag och att kunna sova ut

Imorse vaknade Arvid klockan fem. Han ville inte somna om trots ihärdiga försök av trött moder.

- Nej, jag var ju vaken för bövelen, säger Arvid.

- Det är upp upp upp upp som gäller då och det vet hon mycket väl om. Jag har väldigt mycket att stå i, fortsätter han.

Vi gick således upp. Tände en lampa i vardagsrummet och satt där och led (jag, inte han). Ingen annan av grannarna på gatan var vaken. Det var kolsvart ute och i alla fönster likaså. Det kändes lite ensamt. Arvid kravlade runt på golvet bland sina leksaker och var superglad. Jag försökte se till att han höll sig nöjd och satt samtidigt och zombietittade på några tråkiga program på tv. Man får liksom ta vad som bjuds klockan fem på morgonen. 

Sen händer något underbart. Tinky Winky, Laa-Laa, Po och, vad nu den sista heter, dyker upp på tv:n. Teletubbies! En riktig mamma-saver.

- Ja herregud, det är världens absolut bästaste program! Det bästa är när de tultar omkring. Eller när de tittar fram bakom kullarna och säger "hej hej". Jag älskar det!. Jag kan inte låta bli att göra höga glädetjut då, förklarar Arvid.
Sen gick vi och la oss. Tyst tyst tyst för att inte väcka pappan. Efter en timma var det dags igen. Då fick pappan gå upp och mamman sova.

Plötslig grötvägran

Helt plötsligt är det inte gott med gröt längre. Gröt är skit. Man vill inte ha. Man vill gråta när den dumma gröten kommer mot munnen. Det går däremot bra om gröten maskeras med gottigt fruktmos. Men eftersom förstagångsföräldrarna har hört att det ska man inte göra - då vill barnet bara att allt ska smaka sött och gott sen - så gör vi det inte så ofta. Istället trugar vi, testar olika grötsorter och lockar och distraherar med leksaker så att det skrattas, då kan man lirka in lite gröt. Jag förstår inte detta. Det enda jag kan komma på som anledning är att den dyra lyxoljan från Italien som vi använt på gröten för att Arvid ska tjocka på sig är slut. Nu använder vi en mer vanlig, fast fin, olja.
- Ja men herregud, jag kräver väl lite mer finess på min mat än så, snäser Arvid. Här har jag tex hittat en olivolja med tryffelsmak. Den kan jag tänka mig, om de nu tänker fortsätta förvägra mig direktimport av exklusiva sorter, fortsätter han.

En trevlig dag helt enkelt

Det har varit en lugn bloggdag idag. Fansen har oroat sig och samtalen har strömmat in. Vad har hänt, undrar ni. Är jag kanske ledsen att jag inte blev nominerad till årets mammablogg? Hm, nja, förvånad beskriver nog sinnesstämningen bättre. Jag tycker ju själv att min blogg är väldigt intressant och rolig och att den är väl värd alla möjliga priser. Men, trots detta nederlag har jag haft en fantastisk dag:
Först sovmorgon eftersom Arvid åkte till jobbet med pappa för att visas upp och gullas med. Sen lång dusch (där jag var den enda i badrummet) och lugn frukost (där läsning av tidning var möjlig). Sen en timmas helkroppsmassage, ett definitivt måste för den trötta och utarbetade småbarnsmamman då och då. Keep presentkorten coming. Därefter åkte jag och hämtade Arvid som där och då raskt beslutade sig för att vara intensivvaken hela resten av eftermiddagen och kvällen med tillhörande krav på underhållning.
- Ja. Hon ska inte tro att hon kan lata sig hela dagen. Det blev hon nog minsann varse idag, förklarar Arvid och hånskrattar lite grand. Jag var rätt gnällig, tillägger han och flinar nöjt.

Narkosläkare on call?

Vad gör man när man känner sig lite hängig, frusen och trött? Inte sjuk nog att vara sjuk alltså. Jag har beklagat mig över detta för människor i min omgivning som visat sig vara illvilliga personer ute efter att plåga mig. Detta är deras tips:

• Gå och lägg dig och vila lite eller kanske sov. Det är viktigt för återhämtningen.
• Sätt dig och läs lite i en bok och drick te. Te är bra mot det mesta.
• Ta ett långt, skönt bad med alla badprodukter du har. Det är lite lyxigt och skönt.
• Lägg dig i soffan med en varm filt över dig och kolla på en film. Det är mysigt.

Ingen tipsar om hur man får ett litet barn att sova i ett helt dygn så man kan ägna sig åt deras tips i fred. Narkos, är det lagligt? Kan jag utföra det själv? Eller kanske det är enklare att lite raskt uppfinna en tidsmaskin som kan ta mig tillbaka till en tid när detta var möjligt. Samma tid då man inte behövde concealer under ögonen och pratade om saker som vilka filmer som gick på bio. Those were the days. När var det nu igen? Ja! Just det. Förra året!

Känsliga läsare varnas

Om man vid blöjbyte upptäcker att det ligger ett långt mammahår i rumpan på barnet och tar bort det bara för att märka att det kommer inifrån och måste dras ut, betyder det att:

• man borde ha bättre uppsyn över vad barnet stoppar i sin mun?
• man borde städa oftare?
• mamman tappar hår?
• all of the above?

Tittut

En av de roligaste lekarna i hemmet nuförtiden är att leka tittut. Att mamman gömmer sig och tittar fram och skriker tittuuuut må väl vara hänt (om än ett lite märkligt beteende för en 34-åring kan man tycka), men nu sker det även på Arvids egna initiativ. Jag förstod inte vad han höll på med först, men sen slog det mig: han leker ju!
- Javisst. Jag kryper ihop och vänder ner huvudet eller drar en kudde över ansiktet och så ligger jag så en lång stund och väntar. Sen tittar jag upp och känner mig väldigt förväntansfull. Här är det alltså meningen att mamman ska se väldigt glad ut och säga tittut, förklarar Arvid.
Ett annat roligt sätt att variera evighetsleken på är att mamman låtsas som om hon inte ser barnet, fast han är fullt synlig. Jag tittar mig omkring överallt men inte på honom, och undrar högt: "var är Arvid? Nämen. Nu försvann han. Var är han?".
- Ja det är min bästa lek, det är så kul. Jag blir hemskt uppspelt och tittar på mamma med jätteglad min och gör små pip ända tills hon hittar mig, säger Arvid.

Skitvantar

Arvid har ett problem. Nu när det är kallt ute måste man ha vantar på sig. Man måste faktiskt det och mamman tvingar honom ibland med våld, något han insisterar på att det ska framgå i bloggen.
- Jag har faktiskt mina rättigheter och du ska inte tro att du är the boss of me, hävdar Arvid. Vi tycker olika där. Jag känner nog ett visst chefsansvar, det gör jag.
Vantarna gör så att man har tråkigt i vagnen. Man ser ingen mening med att sitta där. Det kryper i kroppen och man vrider och vänder på sig i arg frustration när man inte längre kan pilla med sina lekaker och bitringar. Detta till följd att vi numera knappt kan gå ut och gå längre sträckor. Det funkar helt enkelt inte.
- Det är som att sitta med några jäkla boxhandskar på, fast utan tummar. Hur kul är det liksom, fräser Arvid och gör sin förintande rynkade-ögonbryns-min åt den dumma dumma mamman som förstör hans liv på det här sättet.