Snääääääääälla mamma?

Jeansjackan som jag skulle köpa är SLUT i min storlek i hela Stockholm i alla Levi's Store-butiker. Och jag som skulle vara snygg fast smutstålig. Eftersom alla andra jeansjackor som säljs just nu sitter som en liten bolero på mig så kände jag mig rätt så desperat ett tag. Men så plötsligt överträffade jag mig själv i förträfflighet! Jag kollade med butiken i Norrköping, och där fanns den! Så jag la undan den till imorgon. Hur löser vi det här nu då? Eh... mamma? Kan du hämta den?

Now we're snacking

Johannes var bortrest igår kväll. Jag firade (?) genom att tillbringa kvällen med Anna Anka och en god middag.

Det går utför

Jag har alltid tyckt att småbarnsmammor är så tråkiga. Jag har inte förstått mig på varken de fula frisyrerna, de fula kläderna eller de glåmiga uppsynerna. Sån skulle inte jag bli! Nej, nej. I okunskapens namn tänkte jag fortsätta att vara mig själv även efter att jag fått barn. Och det har faktiskt gått ganska bra. Glåmigheten och tröttheten går ju att sminka bort, så det är inget problem. Håret var rätt fult redan innan, så där är jag hemma också.
Men kläderna. Det är här det börjar stupa med en ettåring. Plötsligt finner jag mig själv verkligen inse poängen i soccer mom looken. Plötsligt finner jag mig själv på en nivå när praktikaliteten måste gå först. Man vill ju inte förstöra de fina "vanliga" kläderna så man måste således klä ner sig i något smuts-, snor- och banan-kletsvänligt material som kan tvättas ofta. Eventuellt går det att kombinera med att vara fin. Men det är oklart. Jag ska köpa en jeansjacka. Det är åtminstone trendigt. Jag börjar så. Lite smått.

Här ser vi en typisk soccer mom i sitt esse. Det är tydligen axelvisning som gäller i lekparkerna i år, och posande med boll.

Rösta på Arvid!

Rösta på Arvid så han kan få vara med på Vi Föräldrars omslag och visa hur en gullig unge ska se ut.

Vi har skaffat en bra hjälm också

Arvid har fått en gunghäst av farmor och farfar. Det är pappans gamla. Den är rolig. Så rolig att man vill springa ut och gunga så fort man vaknar. Man gör så här:

1. Hasa snabbt ner från mammans och pappans säng 
2. Spring med ett glädjetjut ut i vardagsrummet
3. Gunga hästen!
4. Fortsätt sedan morgonen i samma stil, avbryt bara för frukost och eventuella hygieniska bestyr

Det här är bra för pappan också. Han kommer upp fort. Halvsovandes stapplar han efter så att barnet inte ska ramla och slå ihjäl sig. Han kan nämligen inte hantera av- och påklivadet än. Mamman? Hon ska ju upp och gå till jobbet! Då kan man inte stiga upp hur snabbt som helst, det fattar väl alla?

Bilderna är alla tagna innan näsblodet

Blecktornsparken! Här ska vi hänga ofta. Hur kunde jag inte veta att den här parken existerade? Lite jobbigt bara att man inte kan njuta av solen iförd sina solglasögon i fred. Det är massa småungar där också!

Lyckat sandlådehäng

Lyckad gris- och kanintittning.

 Lyckad gungning.

Tack RUT

Vi har skaffat städhjälp. Det är en slump att det sammanfaller med pappaledigheten. En slump, säger jag!

Ordkunskap

Vet ni vad manchegoost är? Det visste inte jag när jag såg det stå skrivet på en lapp. Manche-goost? Är det nåt sorts tyg kanske? Eller en stad i Holland? Det måste ju vara nåt stavfel någonstans. Manche-goost?! Vad är det liksom? Aha.... Manchego-ost! Vissa sammanskrivningar ser ju bara för konstiga ut. Som plåttermos. Vad är det för mos egentligen?

Min lilla kines

Tidigare i livet (och okej då, fortfarande) tyckte jag att den fysiska aspekten med att skaffa barn var ganska obehaglig. Jag har aldrig känt att det här med att vara gravid i nio månader och sen avsluta det hela med en rejäl snippsprängning passat mig. Jag är en modern människa som gärna hade sett möjligheten att ruva på det lilla ägget utanför kroppen istället. Eller föda en liten liten maskbebis, som kängurun, som sen fick växa till sig i min ficka tills den var klar. Eftersom världen inte är särskilt modern så gick ju inte det, och då lockade det att adoptera en liten gullig kines istället. I smidighetens och trevlighetens namn.
Men sen blev det ju Arvid ändå. Och nu verkar han rar nog att försöka kompensera mitt tidigare fysiska lidande genom att försöka lära sig kinesiska, i någon sorts märklig logik. Shuooo shuooo, säger han, med en väldigt kinesisk intonation. Det är fint av honom, tycker jag.

Bättre lycka (planering?) nästa gång

Det blev inte som jag befarade, en total väderkatastrof igår. Regnet upphörde, här skulle det klappas djur! Arvid sov sig dock igenom större delen av utflykten, vilket kändes som lite av ett missöde, ända tills han plötsligt och yrvaket tittade upp. Raskt som ögat plockade då mamman upp honom ur vagnen. Inte ett ögonblick att förspilla, in i klapphagen!
Mitt i getklappandet nös så plötsligt geten vilket chockskadade den stackars yrvakne.
- Ja fy vilken otäck get det var. Jag tycker inte om djur mer. De är dumma och oberäkneliga, muttrar Arvid.

Vi sökte tillflykt bland fikaborden för att försöka distrahera i gråtandet med "titta hönor" och "titta hunden". Det funkade bra, ända tills hunden såg en katt (eller om det var en höna) och började tokskälla. Då blev han ledsen igen och här bedömde vi utflykten som slut.

Ville, the sheep whisperer

Strax innan getjäveln förstörde allt

Eh.... hej.....?

Jag tänker ha solglasögonen i alla fall

Vi har delat upp det så finurligt här hemma att Johannes jobbar en dag i veckan och då är jag hemma med Arvid. Imorgon är det min hemmadag. Jag har sett fram emot den. Min trevliga, trevliga vårdag.
Utflykt med en annan en-dag-i-veckan-hemmamamma (vi kan kalla henne Malin) med tillhörande 1-åring är planerad: klappning av små 4H-gårdsdjur, solglasögonbärande, lattedrickande och utsläpp av en massa ackumulerat prat. Sån tur då att det talas om regn, eventuellt snö, imorgon!! Och sen har vi ju den där vulkanaskan från Island som är på väg häråt också för att förmörka min tillvaro. Hurra.

Ka-ching

Enligt Metro tjänar långa kvinnor mer och det förtjänar vi verkligen. Vi måste ju t.ex. köpa mer tyg när vi ska sy oss en kostym. Och så går det ju åt mer bodylotion när benen är längre. Alltså är det hela som det ska. Jag tycker nog att hela lönen borde vara längdbaserad. En extra tusing för varje centimeter över 172. Det är inte mer än rätt.

Dagens: but whyyyyy

Jag såg just reklam för tv-programmet Anna Anka söker assistent. Jag förundras verkligen över det programmet. Jag förundras över det faktum att det tydligen finns så pass många människor som är självföraktande nog att vilja jobba som Anna Ankas assistent så att går att göra ett sånt program. Det är helt sjukt. Vem vid sina sinnes fulla bruk tänker: "ja den där Anna Anka verkar vara en kul tjej att jobba för. Jag vill hemskt gärna ha henne som min överordnade och chef? Jag söker jobbet!" Vem?

Hur ska jag tolka det?

Arvid har lurat mig. Han kan säga mamma. Han gör det ibland när han tror att jag inte hör:

Arvid: Mamm-mamm-mamm-mamm-mamm-mamm-mamm.
Jag: Nämen! Kan du säga mamma?
Arvid: -
Jag: Ja? Kan du säga mamma? MAMMA!
Arvid: Pappa!
Jag: Nämen... Jag hörde ju att du sa mamm-mamm-mamm alldeles nyss.
Arvid: Papp-papp-papp-papp-papp-papp.
Jag: Nej... Mamma!
Arvid: Pappa.
Jag: Maaammaaaaaaaa!
Arvid: Pappa.

Det UNDERBARA pappaträdet

Vi var på Skansen häromdagen. Arvid överväldigades över det underbara nappträdet. För er som inte känner till det så finns det en plats på Skansen där barn kan lämna bort sina gamla nappar "till kattungarna" när de blivit stora. Alla nappar hängs sen upp i ett sorts nappträd. Detta var makalöst tyckte Arvid. Ett helt träd fullt av nappar!!
- Å kolla*, utropade han och flämtade upphetsat:
- Måste...ta....napparna!*

*) Fast det lät lite mer som Pappa! Pappa! Pappa!

Lattepappa

För er som undrar hur det går för pappan kan jag härmed förmedla denna bild.
Mmm. Han börjar få koll nu. Det ser bra ut.

Dum, dummare, Katrin

Katrin Zytomierska får sitt första barn i maj. Å herregud vad jag önskar att det barnet kommer att skrika mycket. Får man önska det? I så fall önskar jag att hon får ett riktigt stingsligt barn. Och så skulle jag vilja se en uppföljning på den här gamla intervjun om ett halvår eller så.
Katrin tycker att man är rubbad om man tar med barn på fik. "Det är respektlöst". Hon föreslår att det ska förbjudas eller kanske bara vara tillåtet vissa tider, när det inte är lika mycket folk. Barn stöööör ju typ så mycket, hallå.
Det hon inte förstår är att det inte är så himla lätt att gå ut "vissa tider" med bebisar. Man får lov att gå ut när det passar bebisen helt enkelt. Ibland råkar det vara klockan 12. Men självklart borde man välja bakgator och smyga länga väggarna så ingen ska behöva störas. Självklart. För det kommer ju du själv göra Katrin, nu när din stingsliga unge kommer i maj. Du får sätta exempel. Visa hur en praktmamma beter sig. Du känns som rätt kvinna på rätt plats. Verkligen.

Sup with the whack Playstation, sup?

Jag vet inte vad Arvid pratade om idag ute i vagnen. Han sa bara that's whack... Playstation is whack. Sup with the whack Playstation sup hela tiden. Jag är ju inte helt tappad bakom en vagn. Jag förstår ju att det på något sätt skulle illustrera hur cool och tuff han såg ut.

Liten gullighetsanekdot

Arvid är mycket på det klara med vem som är vem här i familjen. Han tittar alltid på rätt person när man frågar honom var pappa/mamma/mormor/osv är. Ibland brukar jag peka på mig själv och säga mamma och sen peka på honom och säga Arvid, och sen har vi konstaterat det liksom och kan gå vidare.
Häromdagen när jag läste boken Max lampa för honom och vi kom till sidan där mamman kommer och tröstar Max när han ramlat och slagit sig, så pekade Arvid på mamman i boken, sa "pappa" och bankade sedan lite på mig och sa "pappa" igen. Förstår ni storheten i detta? Han förstår alltså att det är en mamma i boken, och så visar mig att han vet att jag är hans mamma. (Eller pappa. Whatever.)

Manligt pappabeteende

När pappor är pappalediga blir det liksom lite mer struktur. Inget lull lull här inte. Nu ska vi ordna upp tillvaron. Vi ska maximera det här jäkla hemmavarandet!

Vad var bland det första han tog sig an som pappaledig tror ni?

a) Var det att upprätta ett kontaktsystem över andra barnlediga föräldrar att hänga med?
b) Var det att serva barnvagnen så att den blev skinande ren och går att köra snabbt och smidigt utan gnissel?
c) Var det att utveckla löprundan till väldigt raskt vagndragande och glatt konstatera hur många mil det kommer bli och hur smal han kommer bli.

Över detta kan ni fundera.

Säg mamma för bövelen!

Arvid skrattade högt i sömnen i natt. Sen sov han vidare. Undrar vad han drömde? Kanske om hur han tänker fortsätta att inte säga mamma.
- Kanske det. Jag tänker då rakt inte säga mamma någonsin tror jag. Oj vad roligt! Pappa, pappa, pappa! Där fick hon! HAHAHAHA, säger Arvid.

Affärskvinna vs småbarnsmamma

Idag har jag vistats på jobbet hela dagen. Det här kommer nog att ordna sig. Man kan göra ärenden. Både på lunchen och efter jobbet. Man kan köpa saker. Jag handlade dyr ögonlyxkräm på lunchen, det var roligt. Och dyrt. Bara det bästa är gott nog, sa jag till mig själv. Bort med den håglösa småbarnsmamman och in med den framgångsrika affärskvinnan.
Till min fritid som hålögd småbarnsmamma måste jag inhandla en lekjacka. Det innebär en smutstålig sådan. En som man inte är så rädd om. Som inte kostar 2000 kr och som man kan ha när man ska krama och bära ettåringar med smutsiga skor som just har vältrat sig runt i lera och sedan ramlat och slagit sig så det kommer blod i munnen. Vad har man på sig nuförtiden i lekparkerna förutom gummistövlar (som också ska inhandlas)? Hjälp mig!

Hypnotisitören, har ni läst den?

Vissa ord kan man bara inte uttala. Jag tror det är normalt. Vi säger så. Jag har just läst en bok som heter Hypnotisören. Det är ett märkligt ord. Det heter ju hypnos, alltså borde det heta hypnositör tycker jag. Med s. Men det gör det inte. Och eftersom jag vet att det inte heter som det borde så grips jag av någon sorts förvirringspanik när jag ska uttala ordet, vilket varit några gånger nu på senaste tiden. Jag börjar med hypno- och här känner jag att snart blir det fel och försöker rätta till det hela genom att lägga till -ti, men nej det känns fortfarande fel, så jag slänger till med ett -sitören. Hypnotisitören. Och så blev det fel igen.
Har ni några sådana ord som ni inte kan säga?

Första arbetsdagen avklarad. Millions to go.

Det gick bra på jobbet. Det var till och med trevligt att vara där, fast det kanske berodde på att det var halvdag och att chefen var ledig? Alla var hur som helst ofantligt glada att se mig även om de tyvärr varken hade rullat ut någon röd matta eller blåst upp några ballonger.

Knaada undrar om jag tänker uppdatera er på hur det går där hemma när jag jobbar. Så klart jag kommer. Om jag får veta det vill säga... det är ju där kruxet ligger. Jag har lite kontrollbehov känner jag. Jag borde nog montera upp webbkameror (i smyg) här hemma och sen sitta på jobbet och övervaka, så kan jag ringa hem och med vänlig men bestämd hand korrigera oönskade beteenden, och sen blogga om de samma. Eller inte. Jag får se. Fast jag tror nog att det kommer gå bra ändå. Idag när jag kom från tunnelbanan mötte jag pappan med vagnen på gatan, och barnet hade både jacka och mössa och hade fått mat och båda var glada. Så det ska nog ordna sig.

Point of no return

Åååååååå man har sopat gatan och trottoarerna här utanför! Nu är det officiellt vår alltså. Härligt!


Japp! Men då går jag till jobbet då.