Trött? Jag?

Sonen tycker att man ska vakna ett gäng gånger nattetid. Det är tyvärr så vi jobbar i den här familjen.
- Ja. Jag tycker att de bör väckas åtminstone en gång varje timma. Jag kör stenhårt på Guantanamostilen, menar Arvid.
Det är den jäkla nappens fel. Den ramlar ut! Man sover i godan ro utan napp hur länge som helst, sen märker man helt plötsligt att den trillat ut. Då vill man ha den. Man måste man få den! Var är den? Varför har jag den inte i munneeeeeeen? Upp flyger mamman, trevar runt i mörkret efter nappen, ploppar in den och sen sover vi vidare. Detta upprepas kanske fem gånger per natt.
Ibland kan man inte kan somna om fast man erbjuds både napp och klapp. Man gråter och gråter väldigt hjärtskärande (Arvid, inte jag). Bara amning hjälper, trots att klockan är 3. Detta är dessutom ett nytt trevligt påfund. Så här höll han inte på och tramsade för några veckor sedan. Vi ammar och somnar därefter om. Men, amningen har gett honom lite energi så nu orkar han vakna och småpipa kanske var tjugonde minut. Det är härligt så där på småtimmarna. Mamman får stappla upp, klappa lite, och därefter försöka somna om. Vid 5.30 är det sen dags igen. Hjärtslitande gråt, följt av amning. Sen kan vi då rakt inte somna om nåt mer. Mamman för att Arvid ligger och sparkar henne  i magen och rumlar runt i sängen och slår henne i ansiktet (klappar?). Arvid för att han är stinn på tuttsocker och vill upp upp upp. Vi går upp och riktigt känner hur härligt det är med barn.