Vi har ett problem. Arvid visar tendenser att bli som sin mor. Det kan ju tyckas vara bra och trevligt på de allra flesta vis, men inte just här. Jag lärde mig att stå innan jag kunde sitta ordentligt. Detta med raklång bakåtramling och huvudslagning som följd. Jag slog mig så till den milda grad att föräldrarna fick lov att förnedra mig med att bära tyghjälm. Nu lutar det alltså åt att att Arvid samma väg ska vandra. Han vill fortfarande inte sitta. Han ramlar åt sidan efter ett tag och vägrar att sittträna.
- Sitta är tråkigt, I'm not gonna do it. Stå är roligt, så får det bli. Så enkelt är det, förklarar Arvid sitt beteende.
Mamman tycker att det vore trevligt om man kunde ägna dagarna åt något annat än att vakta så att han inte ramlar och slår sig när han står och gnager på möblerna alternativt traska runt runt runt i lägenheten hållandes honom i händerna. Han borde öva mer på att sitta!
- Ja det verkar hon helt besatt av att jag ska göra. Hon tvingar mig ett par-tre gånger om dagen. Men då spjärnar jag emot och kastar mig istället bakåt. Hahaha. I'm not gonna do it! Sitt själv om det nu är så himla roligt, fnyser Arvid föraktfullt.
Ja,ja...det där med äpplet och trädet!
SvaraRaderaNu vet du hur jag hade det!
Det finns den långa vägen och så finns det den korta vägen till framgång. Hälsa Arvid att den korta är inte alltid den bästa, även om det kan kännas kul att leva lite farligt ibland.
SvaraRadera