Du där! Du ska få en puss nu!

Arvid har plötsligt börjat utdela spontana pussar. Riktiga pusskalas kan plötsligt utbryta där han lutar sig fram för att pussa både den ena och den andra. Hemma hos faster Madde häromdagen hände just det; Arvid pussade alla vuxna i tur och ordning. Först en puss på den han var hos i famnen. Sen peka som en nådig liten führer på nästa och erbjuda puss. Sen nästa och nästa och nästa. Några fick visst flera pussar. Även kompisen Ville, som också var på plats, valdes ut för pussmottagning. Och Ville var inte den som var den. Han hade varit med förr, det märktes.  Han tog resolut tag bakom Arvids nacke, lutade sig fram och körde en riktig långtradare.

I så fall får du ha nästa bebis i din livmoder!

Ibland går jämställdhetstänket så långt att det blir löjligt. Centerkvinnorna har föreslagit att man ska byta namn på mödravårdcentralen – till föräldravårdcentralen – eftersom barnet är "båda föräldrarnas ansvar." Javisst är det så. Men jag undrar: har båda föräldrarna en bebis i magen? Behöver båda föräldrarna hälsokontrolleras? I så fall är det ju en jättebra idé och jag tar tillbaka allt om att det skulle vara löjligt.

Prins Boxer-Robert

Jag vet att jag inte är den första att påpeka den här likheten, men visst är det humor? Stackars lilla Ockelbo-Danne, så totalt fråntagen sin personlighet att han blivit som animerad.

Ett under av genialitet III

Jag brukar ju hävda att Arvid är ett geni, och eftersom ingen har sagt emot mig så får jag lov att anta att det är sant. Här är vad han lärt sig den senaste tiden:

• Säga "titta" (tetta) och "titta där" (tettadä)
• Säga "klocka" (kocka)
• Säga "trycka" (kacka)
• Säga "torka" (tocka) och göra samma torkrörelser som vi när vi torkar upp hans smulor och annat klegg
• Säga vad hönan säger (ka ka ka)
• Härma vattnets gurgelljud när det åker ut i badkaret 
• Gnugga näsan med mamma på uppmaning (om han har lust)
• Visa var näsan, öronen och munnen sitter på uppmaning
• Klappa sig på knäna på uppmaning
• Sparka och kasta boll
• Klättra
• Somna själv!!!

Intervju med tronarvingen

Jag: Hej Arvid. Jag har förstått att du håller på med nån sorts experiment där hemma?
Arvid: Javisst. Jag testar vilka saker man kan stoppa andra saker i, och i så fall vilka saker.
Jag: Nu förstår jag inte riktigt?
Arvid: Ta till exempel den där baslådan, eller vad det är, som står i bokhyllan. Det är ju ett hål i den.
Jag: Ja?
Arvid: Och jag når ju hålet, det är precis i min höjd.
Jag: Ja?
Arvid: Alltså testar jag vad man kan stoppa in där.
Jag: Hur har det gått då?
Arvid: Jo, jag har stoppat in tre nappar bland annat. Det har gått som smort faktiskt. En mobiltelefon ligger visst där inne också.
Jag: Vadå? Ligger de kvar där inne sakerna?
Arvid: Ja så klart. Ingen kan ju få ut dem! In men inte ut, som jag brukar säga.
Jag: Jaha, men vad säger mamma och pappa då?
Arvid: Pappa muttrar nåt om jävla barn ibland, men annars är de glada för min framgång tror jag.
Jag: Jaha, vad roligt. Testar du nåt annat?
Arvid: Ja. Jag testar vad man kan lägga i vatten. Det finns ju vatten lite överallt. I toan, i badkaret ibland, i mammas glas på sängbordet... Det gäller att passa på när ingen ser.
Jag: Smart. Vad lägger du i vattnet då?
Arvid: Nappar såklart. Och mammas mobiltelefon. Jag hoppas verkligen på pappas också någondag, men han lägger den alltid så jag inte når den. Snuttefilten testade jag imorse, men det var inte så bra. Den blev sämre att snutta med efteråt tycker jag.
Jag: Toan nämnde du visst också?
Arvid: Ja, hemma hos min kompis Ville så har de ett mycket lättare toalock än hemma hos mig, så där öppnade jag locket och testade att slänga i en tennisboll. Det gick jättebra. Plask sa det!
Jag: Vad roligt.
Arvid: Ja, och sen slängde jag en nalle i badet också direkt efter att jag och Ville badat. Det var nära att jag fick i två stycken men mamma fångade upp den andra nallen innan den träffade vattnet. Det var lite trist. Villes mamma älskar när jag kommer dit och experimenterar.
Jag: Det tror jag det. Lycka till i fortsättningen då.
Arvid: Tackar tackar.

Inte är det snart i alla fall

Ni vet den här känslan av att något är så himla gulligt så man nästan inte kan hålla sig från att krama ihjäl det. Eller åtminstone bita lite. Lite grand bara. Jag funderade lite på idag när när man slutar känna så för sitt barn? När han är 5? 15? 30? Undrar om min mamma fortfarande känner så för mig? På nåt sätt tycker jag att... ja det borde hon sannerligen göra. Å andra sidan vore det... obehagligt.

Iakttagelse

Det är underligt vad fort en trevlig badstund kan förvandlas till totalt kaos bara för att någon bajsat lite.

Utflykt

Vi var på utflykt till Drottningholm häromdagen. Jag var mycket nöjd med min bilkörning och min hittning dit. Arvid var mycket nöjd med sin pinne och sitt grus som han hittade.

Kul kväll. Den vill jag snart göra om.

Igår hade jag en alldeles förträffligt lyckad migrän. En sån där som man brukar lyckas mota bort och aldrig få. Jag hade glömt bort hur det kan vara, för under största delen av graviditeten och hela amningen så hade jag aldrig någonsin ont i huvudet. Jag trodde ett tag att det hade gått över, men sen började jag jobba och påmindes om hur det är att sitta i ett rum där syret tar slut på eftermiddagen och så kom det hela tillbaka.
Igår misslyckades jag (som vanligt) med uppgiften att flytta över allt jag kan tänkas behöva från min vanliga väska till skötväskan. Migränpiller till exempel. Då såg den sin chans. Den började ladda på lite grand i smyg och när jag kom hem ett par timmar senare var det för sent. I ett hem med en gastande ettåring finns det inte mycket knäpptystnad att kurera sig i. Jag sökte tillflykt i det mörka badrummet men tyckte att det var lite kallt på stengolvet. Och tragiskt. Det var synd om mig kan man säga. Så fort Arvid somnat vacklade jag in i sovrummet och la mig bara för att regelbundet vakna och märka att tokmigränen var kvar. Imorse var den borta, men nu är jag helt nojig att den ska komma tillbaka. Det ska jag ägna dagen åt. Noja.

Arvid gästbloggar

Jag har ett tips till alla er barn där ute. Kanelbulle! Gör så här: Se till att skapa en stressig stämning alldeles innan det är dags att gå hemifrån. Förhoppningsvis landar detta i att dina föräldrar glömmer att ta med sig bananen du skulle fått till mellanmål och istället måste uppsöka ett fik. Förhoppningsvis finns där bara kakor, och vips får du en hel bulle att moffa i dig alldeles själv. Underbart! Ät den med frenesi innan de hinner ångra sig.
Lycka till!

Arvid/Klättring 2-1

Arvid lärde sig att klättra idag. Det firades snabbt genom att klättra upp i fåtöljen och riva ner cd-skivor från bokhyllan bakom. Det var kul. Trött av det hårda arbetet tog han det snart lite lugnare genom att ställa alla leksakslådor på rad och sedan klättra runt mellan dem och sitta lite i varje en stund. Det var också roligt. Stärkt av framgången blev han här lite övermodig. Uppvisningen kröntes med att gunga gunghästen kraftigt följt av samtida klättring vilket fick till följd att den slog runt framåt! Inte bra. Han landade på ansiktet och fick gungstolen i bakhuvudet. Sen klättrade vi inte mer.

Tsunami på riviäran!

Varför ska jag behöva skämsläsa Katrin Zytomierskas blogg för att få reda på att Nice har drabbats av en jättevåg som förstört alla stränder? Varför är inte detta en väl utkablad världsnyhet? Detta påverkar ju mig! Känner man man överhuvudtaget till i Nice att vi kommer ner, lagom till nationaldagen, med en herrans massa barn och vänner? Hinner man fixa till stränderna till dess? Jag känner mig lätt orolig nu.

Svenska Haningefruar - en inte så rolig tv-serie

I DN idag kan man läsa att många 80-talister drömmer om att bli hemmafruar. Det är väl märkligt? Varför vill de bli det? Förstår de att de bor i Sverige och inte i Hollywood? Förstår de att livet för en vanlig svensk hemmafru kommer att bestå av radhuset i Haninge och städning, tvättning och matlagning? Och hur många kvinnor tycker egentligen att det är särskilt kul i längden att vara ensam med barn dag ut och dag in utan möjlighet till avlastning förrän kl 17.30 när mannen kommer hem? Och vänder man på steken, hur många män tycker 2010 att det är en bra idé att de ska jobba jättemycket så att deras fru kan vara hembiträde? Och tröttnar man inte på varandra om man inte är jämbördiga?

Mäklarbeteende

Vi kollar lite på nya lägenheter eftersom det varken är speciellt barnvänligt här eller har allt för många kvadrat. Arvid skulle behöva ett eget rum snart. Han bor fortfarande med mamma och pappa eftersom i "hans" rum bor  alla Johannes gitarrer och ett kontor...
Vi går på visningar ibland men inte så ofta. Vi surfar desto mer. Hemnet-missbruk skulle man kunna kalla det. En intressant iakttagelse är att lägenheter ofta säljs redan innan visningen. Det är tydligen den nya storstadstrenden. Två lägenheter vi varit seriöst intresserade av har plötsligt plockats bort från Hemnet, sålda innan visning! Extremt irriterande. Måste man alltså ringa mäklaren och kräva en egen visning och sen lägga ett skithögt bud utan att veta om man hade behövt gå så högt? Eller måste man finnas med som vip-kund hos alla mäklare för att bli inbjuden till smygiga förhandsvisningar?
Hur ska man någonsin kunna köpa nåt om de gör så här med alla extra bra lägenheter?  Jag hatar mäklare.

Dagens i-landsproblem

Jag tittar på Humorgalan i TV4. Det är lite svårt att vara tittare när roliga karaktärer och sketcher blandas med seriösa inslag om barn i Afghanistan. Ibland skrattar jag lite för att jag tror att det är kul, sen inser jag att det är allvar och jag slutar skratta och skäms lite. Är det jag som är dum som inte hänger med i övergångarna eller är det dumt att blanda humor och fattiga barn? Det är frågan.

Vi delar upp saker så bra

Idag var vi ute vid Hellasgården i det fina vårvädret. Det var härligt. Vissa av oss sprang 5 km och vissa andra gick en långsam promenad ätandes en Ben & Jerry's glass. Jag säger inte vem som var vem. Det kan ju ha varit vem som helst av oss.... Jo! Det kan det visst!