Det har varit lite som en otrevlig magstafett här hemma. Johannes håller på att avsluta loppet och snart är vi klara. Det började med att jag var lite sjuk, men inte så himla farligt. Kanske lite feber, men jag vet inte så noga. Sen smittade jag uppenbarligen ner Arvid, som i sin tur smittade ner pappan. Detta leder oss osökt in på ämnet "män som är sjuka". Det fenomenet känner vi ju alla till. De blir ju så sjuka stackarna! Detta kan man som man hantera på olika sätt. Johannes valde strategin håll-järnkoll-på-temperaturen. Han var lite besatt kan man nog säga. Min temp var det ingen som brydde sig om, jag var ju inte så sjuk (?). Arvids temp tog dock pappan regelbundet.
- Ja det gjorde han och här vill jag inflika att jag önskar mig av hela mitt hjärta en örontermometer i julklapp. Det här vill jag aldrig mer vara med om. Min lilla lilla stjärt! utbrister Arvid.
Men åter till besattheten. Johannes hade 38 grader rätt ofta fick vi veta. Och han kollade verkligen. Han nådde nog sin kulmen igår kväll när vi satt i soffan. Han höll på att berätta något, men tystnade plötsligt. När jag undrar varför han inte fortsätter ser jag att han stoppat in termometern i sin mun. Mitt i en mening! Han kände alltså att han omöjligen kunde avsluta det han sa. Nej, det gick då rakt inte. Tempen måste tas. NU. Intressant beteende.
galet knasigt, kan verkligen se framför mig hur J gör precis så!! / M
SvaraRadera