Cool sanningssägare

Efter dagishämtning stod jag och barnen och väntade på samma tunnelbanehiss som en uråldrig och halvblind tant. Medan Arvid tryckte på hissknappen lutade tanten sig fram för att kika in i vagnen.
Tanten: Har du en till där i?
Jag: Ja, det är en bebis där.
Tanten: Det är jobbigt med två barn.
Jag: Ja...
Tanten: Min dotter hade tre!
Jag: Jaså?
Tanten: Det är omänskligt!

Mansgris eller transa? Vi får se

Min son visar tendens till att bli antingen en mansgris eller en transvestit. Det hela är lite oklart. Häromdagen när jag konstaterade att "mamma är bäst" replikerade han direkt att "nä, du är ju ingen pojke!". Detta mycket icke-PK-iga uttalande vägs kanske upp av att han en annan dag sa "när jag blir stor så ska jag bli flicka som mamma". Jag sa att han ju var en pojke och inte kommer att bli en flicka. Det var inget problem för då tyckte han att "men jag kan klä ut mig till en flicka". Och, ja det går ju bra.

Bättre idag

Den här boken handlar om bebisars utvecklingssprång under deras första år. När de går igenom en utvecklingsfas blir de klängiga och skrikiga, sedan kommer de ut på andra sidan och har lärt sig något nytt och blir lugna igen. Jag läste i den jättemycket när Arvid var bebis och plockade upp den igen igår. Och, det borde jag ju kanske ha fattat, för föga förvånande visade det sig att de går igenom den första utvecklingsfasen i vecka fem  (och gissa vem som är i vecka fem!?).  Nu verkar hon ganska färdigutvecklad, för från och med igår kväll har hon inte gnällt så mycket. Och i natt sov hon (och föräldrarna) jättebra. Hurra för det.

Vi har också lyckats få henne att ta napp, vilket känns helt fabulöst för den stackars mamman som annars får agera mänsklig napp. Tyvärr kan jag inte lägga ut en bild på det eftersom den enda napp vi har, som hon tar, är en napp med ett lag på och eftersom det inte är AIK är det inte okej att publicera enligt pappan...

Oh the glamour!

Hedda skrek i omgångar större delen av natten. Jag ville sova, men eftersom inte det verkade vara ett val så växte allt som natten gick en allt större önskan om att skaka bebisen riktigt ordentligt fram (gjorde inte det, duktig mamma!). På morgonen lyckades jag på något sätt (ett mirakel?) komma upp och iväg till dagis. När vi står i trapphuset, redo att åka ner med hissen, börjar plötsligt Hedda tokskrika varpå hon kaskadkräker ner hela min jacka med vad som känns som en liter kräks och bajsar samtidigt. Jag får lämna en Arvid klädd i fleece, mössa, vantar och overall i hallen och hantera situationen medan han hela tiden klagar på att han är jättevarm och frågar om jag är arg. (Ja det kanske jag är!) Till slut kommer vi iväg. Lite sent, men inte så farligt. Arvid tokgråter vid lämningen på dagis. Min avtorkade jacka luktar kräks.

Jag och Hedda åker hem för ett snabbt pitstopp innan vi ska till bvc. Jag hetsdricker kaffe medan jag låter klängig bebis med nån sorts separationsångest sova på mig. Vi går till bvc. Heddas viktkurva går spikrakt uppåt. Hon väger nästan 4 kg. Hurra. Duktig mamma. Här känner hon ett plötsligt behov av att amma (nu, nu, nu sa jag!) och skriker sig igenom resten av bvc-besöket. Vi hittar ett amningsrum och ammar varpå vi påbörjar en därifrångåning. Hedda skriker lite mer, knallröd i ansiktet. Vi går till apoteket. Hedda skriker. Nu i falsett. Jag, som cool tvåbarnsmamma, ignorerar detta och gungar lite på vagnen medan jag går fort. Hon slutar nog snart. Hedda kvävs nästan av skrik. Jag tar upp henne. Hon tystnar omedelbart. Hon vill vara hos/med/på mamma. Det går inte för mamman måste köra vagn så jag lägger tillbaka barnet som skriker hela vägen hem. Äter lunch medan jag gungar babysittern med foten. Tvättar jackan. Dricker mer kaffe, som man visst ska "ta det lugnt med" om barnet har ont i magen. Hur många koppar är att ta det lugnt? Två väl?

Oj, nu är det visst dags att gå till dagis igen. En eftermiddag av två barn där barn ett vill leka-leka-leka hela tiden med mig och barn två skriker om hon inte får kura ihop sig hos mamma (vilket är svårt när man måste laga mat och/eller leka med barn ett) väntar. Pappan jobbar kväll. Oh the glamour.

Kul. Tack.

Jaha, nu kommer det. Mammahatet som reaktion på syskon. Plötsligt är pappan storfavorit och jag får inte lägga Arvid på kvällarna.
- Pappa ska lägga mig, tjuter han. - Du kan amma!!
Jaha. Tack för det. Häromdagen satt han framför sin nya film Bilar (som jag köpt för att försöka köpa mig lite kärlek) och kollade på Blixten Mashiin (McQueen) och snyftade samtidigt efter pappa. När vi ringde pappa talade han om för honom att:
- Jag.. eh... eh... ÄLSKAR dig!

Dagisångest

Hör och häpna! Arvid har fått dagisplats i området, efter 1,5 års köande. Bytet kommer ske sista februari. Det blir extremt mycket smidigare att lämna och hämta nu när vi (läs: jag) slipper åka tunnelbana och bara kan hasa iväg några hundra meter. Men det känns väldigt sorgligt! Han älskar sina fröknar och trivs verkligen på dagiset där han går nu och vi vet ju ingenting om hur det är på nya stället (mer än att föräldrarna ger det väldigt bra betyg enligt enkäten på nätet). Hur ska det gå att skiljas från dagisbästisen Ludvig? Kommer han hitta nya kompisar på en gång? Hur förbereder man honom på att byta? Och hur gör man så att det blir så bra som möjligt? Hjälp.

Som en smäck

Kan man ta patent på idén att lägga bebisar djupt försjunkna i en puffkudde? Jag ser pengar att tjäna här! Tyst och nöjd bebis = modern behöver inte åka till psyket/aga barn idag heller = glädje för hela familjen.

Vad är det som försvinner?

Varje dag gläds och förvånas jag åt att jag väger mindre än dagen innan. Hur länge fortsätter den här automatiska viktnedgången egentligen? Och vad är det som försvinner, för nån skillnad märker jag inte direkt av.
Jag kanske ska sluta att väga mig så att jag desto snarare kan få återuppleva de förnedrande stunder då man tror att man nu definitivt blivit smal nog för sina smaljeans, bara för att märka att de inte går att få upp längre än till halva låret... Det hände flera gånger efter Arvid vill jag minnas, och jag var genuint superförvånad varje gång. Kroppsuppfattningen blir tydligen skev att att få barn.

Han hade tydligen ingen cola heller

Dagens söta anekdot: Arvid lekte att han ramlade i vattnet från en båt utan att ha flytväst på sig. Och då måste man ju ropa på hjälp, det vet ju alla. Han låg och rullade sig på golvet och ropade:- "Lääp, lääp (och sen kom han inte på vad flytväst hette) jag har glömt min.... julmust!"

Man blir lite trött

Pappan och Hedda vilar sig lite

Published with Blogger-droid v2.0.2