Arvid har börjat övningsköra

Hans motto är: woo-hoo nu kör vi så det ryker!

Jag minns en tid när midsommar handlade om saker som blommor i håret och fina klänningar. Nu handlar allt om Arvid, den intensiva lilla själen. Han vaknar, tänker woo-hoo, och sen är det full fart ända tills han somnar igen. Klätter, klätter, spring, spring. På landet, vet vi nu av erfarenhet, blir han som en nyutsläppt kossa på grönbete. Lite manisk så där.
Vi var alltså på landet över Midsommar. Andra föräldrar också (vi kan för enkelhetens skull kalla dem Malin och Martin). De satt och vilade sig i solen på altanen, kanske drack de en drink, medan de höll ett öga på sin son (som vi kan kalla Ville, den känsliga lilla själen). Ville gick mest runt, lugnt och sansat, med en sopborste. Sopade lite. Grejade lite. Han stannade snällt på altanen eftersom det var läskigt att kliva ner från trappan utan hjälp och läskigt att gå på gruset utan skor.
Arvid kände inga såna begränsningar. Han försökte kasta sig i barnpoolen mest hela dagen, påklädd eller inte. Eller så kastade han saker i poolen: skor/leksaker/Villes sopborste/vad som nu låg löst och såg kastvänligt ut. Tittade man bort en sekund hade han raskt förflyttat sig ner från trappan och iväg. Grus var inget hinder för hans mjuka små fötter. Absolut inte. Spring spring spring. Precis lika fort som med skor. Mamman och pappan fick stappla efter, aj vad ont det gör - fan vad fort han springer. Kanske ut på vägen och leka lite där? Kanske in i vedboden och riva runt så vedträna ramlar ner? Kanske hitta några små stenar och banka lite på bilen med? Kanske klättra in i barnburen och binda fast sig där? Nej. Nu skenade min fantasi visst lite.

Martina?

Jag tror det gick bra med skotricket. Fast... jag har inte gått med skorna en hel dag än, så egentligen vet jag inte. Men de verkar inte ha tagit skada i alla fall.
Men Martina, du var lite otydlig, gäller samma trick även om man har skor som inte är gjorda i läder? Om de är nya jätteosköna hårda sandaler gjorda i väldigt fuskigt fuskmaterial? Inte? Ska jag testa ändå tycker du? Eller smälter fuskmaterial vid 70 grader?

Martina tipsar och trixar

Ni vet hur det är när man har nya skor, särskilt sommarskor som man har utan strumpor. Alltid får man skoskav. Alltid! Nobelpriset till den som uppfann Leukoplast och Compeed. Men nu kommer jag aldrig mer att behöva det, min idol Martina Haag har lösningen. Om man sätter sina nya skor i ugnen, i 70 grader i sju minuter, och sedan går omkring med dem hemma tills de svalnat så formar de sig perfekt efter foten och skavsår är ett minne blott. Hoppas jag. För det var väl inte ett skämt? Jag har i alla fall nyss gjort så med mina nya skor för 1000 kronor och nu väntar jag på att se ska kännas riktigt svala så att jag kan avgöra om de sitter annorlunda eller inte.

Men hur gör man när byxan blir full?

Frågor som jag ställer mig just nu:

1. Visst är det väl så att man måste ha såna blöjbadbyxor på en ettåring under en solskyddsdräkt?
2. Var jag extremt dum i huvudet när jag försökte ta på Arvid hans gamla badbyxor, som han hade när han var fem månader och gick på babysim, för att se om de passade?

Ut med tungan

Arvids nya grej är att räcka ut tungan.  Han springer runt och leker, klättrar upp och ner ur soffan, grejar med sina saker: allt med tungan ute som en liten hund.
- Har jag haft den där konstiga grejen i min mun hela tiden? Det känns ju jätteroligt att ha den lite så där mellan läpparna! Jag fattar inte att jag inte testat det innan. Dessutom är det ett skitbra trick att ta till när man inte vill bli matad, tipsar Arvid och uppmanar alla barn att testa.

Glamour

Imorse efter att jag gett Arvid frukost stod jag och plockade undan när han glädjestrålande kom springande med en soffkudde. Han la den glatt på golvet i köket och böjde sig därefter fram och kräktes, oväntat och jättemycket, på den, golvet, pyjamasen och sina fötter. I såna lägen är det svårt att veta vad man ska börja med. A) Torka golvet? B) Slänga kudden? C) Tvätta barnet? D) Byta blöjan (han hade såklart passat på att bajsa lite också)? E) Ropa på hjälp?

Dagis

Vi har äntligen fått veta att Arvid fått dagisplats i augusti. Man borde vara tacksam över att han överhuvudtaget fått en plats på Södermalm antar jag, och inte i typ Kista 30 minuter bort med tunnelbana. Men jag känner inte riktigt så. Vi fick vårt sistahandsval som verkade jättebra när vi valde att ta med det.  De dagis vi sökte till ligger alla nära (utom just detta som ligger 15 minuters promenad bort) som vi valde att ta med för att de hade så himla mycket information på webben. Vissa dagis stod det i stort sett ingenting om på kommunens hemsida så vi trodde att detta var ett exceptionellt superdagis. Typ.
Nu borde vi ju vara nöjda med detta kan man tycka. Men! Nu märker jag plötsligt att det har tillkommit ny information på kommunens hemsida som inte fanns där när vi gjorde researchen och ställde honom i kö. Nu finns det plötsligt resultat från en enkät som gjorts bland föräldrar där de svarat på frågor som: Mitt barn känner sig tryggt i förskolan och Jag är som helhet nöjd med mitt barns förskola. Detta dagis har fått absolut sämst resultat på enkäten av ALLA som vi valt. Det mest oroväckande är att bara 38% svarat att de kan rekommendera sitt barns förskola! Det känns ju inte så bra. Vi har tackat ja till platsen (vad annat kan man göra) men valt att stå kvar i kön. Hoppas vi får plats på ett av de andra innan det blir dags att börja. Men hur stor är chansen för det?

Lite bilder

Att bada är det bästa som finns. Ankan är god också och piper roligt när man biter.

Dricka mjölk gör man som bäst med sin snuttetrasa på huvudet

Arvid gillar fortfarande att sitta i leksakslådorna

Pappa och Arvid gillar att spela gitarr. (Pappan har justerats något i Photoshop)

Släktdragen gör sig påminda

Jag håller på att förvandlas till min farmor! När jag var yngre hånade jag alltid pappa och farmor för att de var så lättrörda. Det kom en liten tår både här och där när de skulle berätta något, pappa kunde bli rörd av ett inslag på tv men farmor var absolut värst. Hon kunde inte berätta en endaste anekdot som låg mer än 15 minuter tillbaka i tiden utan att gråta så man knappt förstod vad hon sa. Jättelarviga var de, och nu har jag alltså blivit lika dan.
Jag kan till exempel inte höra Den blomstertid nu kommer utan att börja gråta litegrand i smyg och kämpa med ansiktsdragen så att de inte ska skrynklas ihop. Jag tänker på hur länge sen det var som jag gick i skolan och vi sjöng den på avslutningarna. Och så tänker jag på att Arvid kommer sjunga den på sina avslutningar, och jag ska stå där och vara hans mamma och lyssna på det, och så börjar det genast bränna bakom ögonen och jag funderar på HUR jag ska klara av någonting med Arvid i framtiden utan att bryta ihop. (Detta är lite extra jobbigt så här års eftersom jag jobbar nära Adolf Fredriks kyrka som kl 12.15 varje dag spelar Den blomstertid nu kommer med sina klockor och jag helst inte vill framstå som helt vansinningt labil på jobbet.)

Ska jag bli nästa Heidi Montag?

Natten efter min 35-årsdag drömde jag att jag var på ett jättelyxigt spa i paradisisk miljö. Det var mycket trevligt. Jag frågade om de hade någon behandling mot trötta ringar under ögonen och absolut, det hade de. Jag bokade upp mig på den och de satte genast igång med att spruta in nåt under ögonen och sen såg jag ut som jag aldrig gjorde annat än sov och gjorde ansiktsbehandlingar. Ung. Pigg. Fräsch. Fantastiskt. Ska jag nu tolka denna dröm som a) en dröm om svunna tider eller b) att jag försöker hinta till mig själv att jag borde kolla upp vad det erbjuds för ingrepp där ute?

Dålig bloggfrekvens

Malin anser att det är lite dålig bloggfrekvens nuförtiden och misstänker att det kanske jobbas lite för mycket. Ja det är nog så. Tyvärr anses det inte särskilt fint att blogga på arbetstid. Det ingår tyvärr heller inte i mina effektmål på jobbet att jag ska prestera blogginlägg. Det är lite synd. Och på fritiden är jag antingen trött och sitter och stirrar tomt framför mig eller tar hand om barn. Men jag ska försöka skärpa mig! Jag har ju läsare att tänka på goddamnit!

Grattis till mig

Jaha. Då var man halvvägs till 70 då! Grattis till mig.

Note to self: LÅS!

Plötsligt när jag kommer och går i hallen ser jag hur Arvid slinker ut genom dörren och ut i trapphuset. Plötsligt kan han alltså öppna ytterdörren själv! Som tur var såg jag det.  Nu upptas min hjärna av frågor som: Hur ofta glömmer man att låsa dörren? Hur vanligt är det att små barn trillar nerför trappor? Hur mycket slår man sig då?

Arvid-Mamma 1-0

Arvid: Hallå! Vakna! Det är morgon nu!
Jag: Nej det är det inte. Klockan är 4.50.
Arvid: Ja? Lyft över mig i er säng nu. Jag kommer vara stilla och tyst som en mus.
Jag: Lovar du att somna om på en gång då? Inte ligga och sparkas och kravla?
Arvid: Självklart... *kravel, kravel, kravel*
Jag: Sluta nu. Vi försöker sova här!
Arvid:  *spark, spark, SPARK*
Jag: Men aj! Vad håller du på med? Ska du klättra ner?
Arvid: *kravel, spark* Ja det var precis min tanke det. Jag tänkte testa en grej med ditt vattenglas.
Jag: Vad ska du göra?
Arvid: Jag tänkte kasta mig fram och se om jag hinner få tag i det och dricka lite själv ur det. Du vet, det brukar ju sluta med att jag blir väldigt blöt om du inte stoppar mig.
Jag: Jaha, den gamla leken.
Arvid: Fast, jag har funderat lite och känner att den leken nog går att utveckla. Jag tänker mig ett set med fyra övningar.
Jag: Va?
Arvid: Jag lägger ner mina nappar i glaset. Sen tar jag upp dem och suger lite. Sen tänkte jag köra ner en hand i glaset och plaska runt. Och sen lägger jag tillbaka napparna igen. Jag gör mitt set några gånger tänkte jag, så att det verligen sitter. Kanske hundra eller så.
Jag: Jaha.
Arvid: Det är viktigt att du är med hela tiden, det vill jag verkligen understryka. Det kan skvimpa tänker jag mig. Och emellanåt - när som helst - tänkte jag försöka dricka lite själv ur glaset som vanligt.
Jag: Men, jag är ju jättetrött.
Arvid: Vi kan ju göra så att vi struntar i leken och går ut i vardagsrummet istället och bara softar lite framför Teletubbies? Då kan ju du ligga i soffan! Skönt va? Kom nu!
Jag: Okej.

Allitteration is the shit

Varje morgon tittar Arvid på Teletubbies. Samma två filmer, om och om och om igen eftersom vissa i familjen (inte alla) tycker att det är jätteroligt och kul med igenkänning.
För den gemene föräldern har det visat sig vara svårt att komma ihåg vem som är vem av teletubbisarna. Tinky Winky är lätt. Det är den stora lila bögen med väskan. Po är också lätt, den minsta som sjunger "padi padi padi padi po", som en påminnelse om vad han heter. Men sen har vi Dipsy och La La. Och det är här det blir svårt. Den ena är grön, den andra gul. Inget speciellt trademark. Men nu har jag kommit på det. Dipsy är ju den med en dildo på huvudet!