I feel so used

Jag läste just lite i en bok om småbarn. Det stod om de plötsliga ryck i den motoriska utvecklingen som barn gör. Plötsligt kan de bara nåt nytt och rasande fort går det. Jo tack. Det är lite synd att det sunda förnuftet inte tar samma plötsliga hopp. Det skulle underlätta. Men i Arvids fall går det till som så att man struntar i att lära sig föregående stadie färdigt. Man vill vidare, så man rusar på och kan därmed ingenting tillräckligt bra och måste således få hjälp med allt.
- Ja? Det är väl det mammor är till för? Vad är problemet? Det finns ingen som helst anledning att finslipa något så meningslöst som rumpsittande om du frågar mig, förklarar Arvid.
- Åla kan jag också, så nu tänker jag inte förnedra mig med att ligga och kravla på golvet nåt mer. Jag kräver att få stå och gå som alla andra i den här familjen, skriker han. Nu är han riktigt uppretad. 
Jaså kräver du det? Tur att du har en sån snäll mamma då. Tänk om han visste hur extremt mycket han skulle slå sig om jag inte passade upp på honom hela tiden. Jag ägnar större delen av varje dag åt är att låta min kropp vara Arvids redskap. Jag är hans klätterställning och hans säkerhetslina. Han drar sig upp med hjälp av mina kläder, mitt hår och mina händer. Sen står han och är jättelycklig och exempelvis bankar på tv:n. Bank bank bank. Han får göra vad som helst så länge det inte är farligt. Jag har gett upp. Banka på. Jag sitter där med armarna utsträckta och väntar på min insats. När som helst måste jag rycka in om jag inte vill att han ska slå tinningen i ett vasst hörn. När som helst släpper han helt plötsligt taget och vill gå lite åt ett annat håll. Kanske till bokhyllan och slänga ut alla sina böcker på golvet? Det var ett tag sen.