Det är det här som kallas kärlek

Jag kan inte gosa mig färdig på Arvid. Han är så söt och så liten. Jag pussar och kramar honom hela dagarna, men blir aldrig nöjd. Å han är så söt. Jag vill klämma! Särskilt när jag håller runt de smala små armarna. Då vill jag klämma jättehårt. Oj vad jag vill klämma. Och när jag kramar vill jag krama jättehårt. Inte lite lagom hårt, utan galet hårt. Jag vill ta i så mycket jag kan. Jag får hindra mig själv genom att liksom bita mig i kinderna lite grann. Sen kramar jag fint och snällt eftersom jag trots allt inte är en galen mamma. Eller?