Nattskräck - det nya svarta

Nattskräck = när barnet beter sig som om det var vaket, fast det i själva verket fortfarande sover djupt. Barnet sätter sig upp i sängen och stirrar med konstig blick. Ibland ser barnet alldeles skräckslaget ut och kan skrika hysteriskt.

Nattskräck alltså. Det är inte, som man kanske kan tro, det man känner efter att ha tittat på japanska filmbarn med långt hår hängandes över ansiktet som rör sig ryckigt. Nej, det är tydligen vad jag känner inför min egen son. Som ett skräckfilmsbarn skrek han alldeles okontaktbar i går kväll. Han började plötsligt skrika och skrika och SKRIKA och ville inte vakna. Han var helt otröstlig och när han "vaknade" var han helt okontaktbar och varvade skrik med att lugna ner sig lite för att sedan börja om igen. I säkert en kvart höll han på innan han till slut somnade om. Det var jätteläskigt för mamman.
Och tydligen ska man inte försöka trösta enligt råden man får.
Det bästa man kan göra som förälder är att inte göra någonting. Framför allt inte låta sig dragas med i någon rädsla. Det är lätt att smittas av andras rädsla men här måste förnuftet tala. Det är inte alls synd om barnet, det behöver inte tröstas. Tvärtom beter sig barnet oftast ännu värre när man försöker trösta det och ge kroppskontakt. Likaså om man försöker väcka det. Sitt alltså bara lugnt bredvid barnet och se till att det inte skadar sig (vilket ändå sällan inträffar).
Det är ju ännu läskigare! Ska man bara sitta där och vänta ut det hela och klappa lite? Ih, säger jag. Ih!
Jag vill verkligen inte att det här ska hända när jag är själv med honom. Hur ofta blir barn så här? Är detta Arvids nya roliga beteende? Hurra i så fall eftersom Johannes ska åka bort i två nätter med jobbet den här veckan. Vem av er kommer och bor med mig?