Min lilla kines

Tidigare i livet (och okej då, fortfarande) tyckte jag att den fysiska aspekten med att skaffa barn var ganska obehaglig. Jag har aldrig känt att det här med att vara gravid i nio månader och sen avsluta det hela med en rejäl snippsprängning passat mig. Jag är en modern människa som gärna hade sett möjligheten att ruva på det lilla ägget utanför kroppen istället. Eller föda en liten liten maskbebis, som kängurun, som sen fick växa till sig i min ficka tills den var klar. Eftersom världen inte är särskilt modern så gick ju inte det, och då lockade det att adoptera en liten gullig kines istället. I smidighetens och trevlighetens namn.
Men sen blev det ju Arvid ändå. Och nu verkar han rar nog att försöka kompensera mitt tidigare fysiska lidande genom att försöka lära sig kinesiska, i någon sorts märklig logik. Shuooo shuooo, säger han, med en väldigt kinesisk intonation. Det är fint av honom, tycker jag.