Separationsångest?

Separationsångest! Det är det han har, säger erfarna föräldrar till mig (vi kan kalla dem Fia). Det yttrar sig för tillfället i att man måste ge honom odelad uppmärksamhet hela den vakna tiden. Odelad! Förstår ni innebörden av det? Gör ni det? Det betyder till exempel att man inte kan titta bort och ta en sked yoghurt när vi sitter vid matbordet. Då låter han som en liten fågelunge som trillat ut boet; ouuuu ouuuu. Så fort man tittar på honom igen och säger förslagsvis hej, så skiner han upp igen och skrattar och slutar pipa. Sen är man där igen. Man vill ta en sked yoghurt till. Eller kanske försöka snegla lite i tidningen. Nån sorts nyhet kan man väl i alla fall få ta till sig? Nån sorts känsla av att jag också är delaktig i det här samhället? Men nej. Ouu ouu.