Igår hade jag en alldeles förträffligt lyckad migrän. En sån där som man brukar lyckas mota bort och aldrig få. Jag hade glömt bort hur det kan vara, för under största delen av graviditeten och hela amningen så hade jag aldrig någonsin ont i huvudet. Jag trodde ett tag att det hade gått över, men sen började jag jobba och påmindes om hur det är att sitta i ett rum där syret tar slut på eftermiddagen och så kom det hela tillbaka.
Igår misslyckades jag (som vanligt) med uppgiften att flytta över allt jag kan tänkas behöva från min vanliga väska till skötväskan. Migränpiller till exempel. Då såg den sin chans. Den började ladda på lite grand i smyg och när jag kom hem ett par timmar senare var det för sent. I ett hem med en gastande ettåring finns det inte mycket knäpptystnad att kurera sig i. Jag sökte tillflykt i det mörka badrummet men tyckte att det var lite kallt på stengolvet. Och tragiskt. Det var synd om mig kan man säga. Så fort Arvid somnat vacklade jag in i sovrummet och la mig bara för att regelbundet vakna och märka att tokmigränen var kvar. Imorse var den borta, men nu är jag helt nojig att den ska komma tillbaka. Det ska jag ägna dagen åt. Noja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar