Arvid berättar om sina dagiskompisar

Det är fjorton barn på min avdelning, förutom mig. Tror jag. En är bara ett år och kan inte dricka ur vanligt glas som jag. En brukar sjunga jämt och en brukar bita oss andra. De säger inte vem det är som bits till mamma och pappa, så mamma brukar försöka fråga mig. Fast jag säger inget. Dante har en apa som han går runt med. Förresten kan jag säga Dante: Datte. Jag kan säga Neala också: Nala. Därför blir det naturligt att jag pratar mest om dem. Bara om dem faktiskt. Nala. Datte. Nala. Datte. Hej då.