Är det inte märkligt hur man (jag) pratar med småbarn? Fast när jag tänker efter gäller nog bara när jag pratar med Arvid, inte andras barn. Jag kan inte prata normalt med Arvid! Det går inte! För det första pratar jag med en mjuk och gullig röst och som om inte det räckte så gör jag också om alla (inte exakt alla kanske) ord så att de slutar på -i eller -nings. Nappi, docki, krami, mati.. ja ni fattar. Eller så gör vi badnings, hoppnings, kramnings osv. Stackars Arvid. Hur ska han kunna lära sig vältalig svenska med mig som mor?
Hoppas verkligen att jag lyckas sluta med detta innan han blir tonåring, jag kommer väl att vara nog pinsam ändå genom att bara finnas till. Eller... jag kan ju utnyttja det! Det kan bli mitt bästa hot när han inte uppför sig. "Vill du att mamma ska komma till skolan och ropa plutti plutti plutti med fjantig röst? Nej just det, jag tänkte väl det."
Det är många som undrar hur min Lilleman tar det här med att ha en norsk pappa. Det är ju bara å kolla på hur svårt vi gör det på svenska, ett ord till eller två för var grej gör ju ingen skillnad. (Titta katten/missen/kissen/kissekatten/pusekatten/pusen/missemau eller katten liksom)
SvaraRaderaArvid gör sig nog förstådd i varje fall. Nappi och krami förstår nog hans kompisar, men den mix av svenska engelska och hebreiska som Amos kommer att prata förstår nog ingen...
SvaraRadera