Vi har samma problem och har haft det i snart 1½ år. Men vi har gett upp nu och insett att sonen har ett behov av att vi finns tätt intill när han ska sova. Och vill han ha oss där så finns vi så klart där. Det blir lugnast så för alla...Skönt att det är fler. Men... hur blir det när han börjar dagis? Där måste han ju somna själv på en madrass på golvet när det är sovstund. Hur ska det gå till? Stackars de andra barnen när Arvid springer runt där och tjoar glatt när de försöker sova och tar deras nappar och nallar och snuttefiltar. Jag ser framför mig hur vi kallas till allvarligt möte på dagis om Arvids beteende. Fröknarna är arga. Vi är usla och misslyckade föräldrar, säger de. Arvid relegeras. Inget dagis i hela stan vill ta emot honom. Jag måste bli hemmafru. Vi har inte råd att bo kvar. Vi måste flytta... till.... en etta i Västerhaninge och jag måste börja röka gula Blend under fläkten för det gör alla de andra mammorna. Neeeej. Framtidsångesten!
tisdag 2 februari 2010
Äh jag överlåter problemet på dagispersonalen
Apropå gårdagens inlägg skriver Sofie att:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Men vet så vad som är så fantastiskt?! Jo att på dagis beter de sig helt annorlunda de där små.
SvaraRaderaJag var också livrädd inför dagisstarten för att min Malte skulle vägra sova. Men det har aldrig varit nåt problem, de bara lägger honom i sängen och så somnar han. Utan protester. Jag fattar inte hur dagispersonalen gör! Varför lyckas inte jag?