Jag håller på att förvandlas till min farmor! När jag var yngre hånade jag alltid pappa och farmor för att de var så lättrörda. Det kom en liten tår både här och där när de skulle berätta något, pappa kunde bli rörd av ett inslag på tv men farmor var absolut värst. Hon kunde inte berätta en endaste anekdot som låg mer än 15 minuter tillbaka i tiden utan att gråta så man knappt förstod vad hon sa. Jättelarviga var de, och nu har jag alltså blivit lika dan.
Jag kan till exempel inte höra Den blomstertid nu kommer utan att börja gråta litegrand i smyg och kämpa med ansiktsdragen så att de inte ska skrynklas ihop. Jag tänker på hur länge sen det var som jag gick i skolan och vi sjöng den på avslutningarna. Och så tänker jag på att Arvid kommer sjunga den på sina avslutningar, och jag ska stå där och vara hans mamma och lyssna på det, och så börjar det genast bränna bakom ögonen och jag funderar på HUR jag ska klara av någonting med Arvid i framtiden utan att bryta ihop. (Detta är lite extra jobbigt så här års eftersom jag jobbar nära Adolf Fredriks kyrka som kl 12.15 varje dag spelar Den blomstertid nu kommer med sina klockor och jag helst inte vill framstå som helt vansinningt labil på jobbet.)
I know that feeling darling. Du är INTE ensam... Man blir galet labil och gråtmild när man blir mamma... Vänta bara tills han säger mamma jag älskar dej... Då sprutar tårarna kan jag lova.
SvaraRadera