Jag minns en tid när midsommar handlade om saker som blommor i håret och fina klänningar. Nu handlar allt om Arvid, den intensiva lilla själen. Han vaknar, tänker woo-hoo, och sen är det full fart ända tills han somnar igen. Klätter, klätter, spring, spring. På landet, vet vi nu av erfarenhet, blir han som en nyutsläppt kossa på grönbete. Lite manisk så där.
Vi var alltså på landet över Midsommar. Andra föräldrar också (vi kan för enkelhetens skull kalla dem Malin och Martin). De satt och vilade sig i solen på altanen, kanske drack de en drink, medan de höll ett öga på sin son (som vi kan kalla Ville, den känsliga lilla själen). Ville gick mest runt, lugnt och sansat, med en sopborste. Sopade lite. Grejade lite. Han stannade snällt på altanen eftersom det var läskigt att kliva ner från trappan utan hjälp och läskigt att gå på gruset utan skor.
Arvid kände inga såna begränsningar. Han försökte kasta sig i barnpoolen mest hela dagen, påklädd eller inte. Eller så kastade han saker i poolen: skor/leksaker/Villes sopborste/vad som nu låg löst och såg kastvänligt ut. Tittade man bort en sekund hade han raskt förflyttat sig ner från trappan och iväg. Grus var inget hinder för hans mjuka små fötter. Absolut inte. Spring spring spring. Precis lika fort som med skor. Mamman och pappan fick stappla efter, aj vad ont det gör - fan vad fort han springer. Kanske ut på vägen och leka lite där? Kanske in i vedboden och riva runt så vedträna ramlar ner? Kanske hitta några små stenar och banka lite på bilen med? Kanske klättra in i barnburen och binda fast sig där? Nej. Nu skenade min fantasi visst lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar